Roger Lindqvist

Jomenvisst är det många fredagar i veckan? Åtmistone ser det ut så här i min almanacka: Måndag, Tisdag, Fredag, Fredag, Fredag, Lördag, Söndag. Det skulle inte vara dumt om löneutbetalningarna skulle vara lika många och ofta. I dag har vädret varit underbart. Jag har varit ute en sväng med "den blå faran". I Svensbyn hade en massa svanar baddag. Det var massor av "svanor" som skvätte vatten omkring sig. Och se, dom lyckades ganska bra med rengörningen. Alla blev så in i norden gnistrande vita och fina. Undrar om det var Palmolive-tvål de använde. Däremot hann jag se att hårschampot de använde var Head and Shoulders. Förresten så såg jag tre "svanor" på Dollar Store stå i kassakön nu häromsistens. I sina varukorgar låg förutom två kakburkar, även 53 schampoflaskor.


I Svensbyn hade "svanorna" baddag. Istället för att åka till simhallen
i Hortlax så bestämde de sig för att nyttja den fria naturen. Svanen
Kurt-Oskar kom flygande med en kasse fylld med hårschampo. Kurt-
Oskar träffade jag på Dollar Store häromdagen. Inte för att vi känner
varann, men han hälsade mig i alla fall därute på parkeringen.


I Norrfjärden stannade jag till vid den här stugan.


Innan jag åkte därifrån, passade jag på att blicka in i backspegeln.
Precis som den där "Bakåtsträvar´n" som jag skrev om i två artiklar
i Piteå-Tidningen för ett tag sedan.


I Norrfjärden såg jag den här vackra Norrbottens-gården. Ute på
tomten vandrade två hästar i fridfullhet. Har alltid önskat mig att bo
i något liknande. De stora röda gårdarna tillhör den norrländska själen.
Kanske också med en doft av betande kossor och hästar...Ja, vi lever
ju i en gammal jordbruksbygd med gamla anor. Det var ju så här våra
förfäder en gång gjorde, när de brukade sin jord på sina hemman...


I Svensbyn hittade jag detta hus. Där stod det - på nåt sätt så enkelt
i sitt utförande, men ack så underbart.


Och när jag så stod där, kunde jag nästan inbilla mig gående därinne
på de breda knarrande golvplankorna. Komna från den norrbottniska
urskogen.


Och en gång kanske han stod där vid sitt fönster, svensbybonden, en
varm kvalmig sommarmorgon, och blickade ut över nejden. Kramade
sin havande fru med sina valkiga nävar och med skit under naglarna,
för att i nästa stund gå ut i den prunkande naturen i sitt blåställ med
högaffeln i händerna i brådskande skördetider.


Så blickade han ut över sin gröna ängder. De saftiga och bördiga
markerna som gått i arv genom århundraden. Marken som blev hans
lott, och som med vördnad och ödmjukhet brukades till den sista livs-
dagen.


En kopp kaffe med kaka nere på Holmen. Naturen har blivit allmer
viktig ju äldre jag blivit. I yngre dagar såg jag inte skönheten, men
vid fyllda 54 så ser jag den överallt. En gång, skulle man "vara som
alla andra". Idag har en stor tyngd ramlat ner från mina axlar. Jag
låtsas inte längre, jag bara "är". Bryr mig inte längre om vad den eller
den tycker. Jag är mig själv, med alla fel och brister. Men jag trivs med
mig själv. Jag har en ny grund att stå på, en grund som inte byggdes
för så värst länge sedan. Men den är stark och solid, fastnaglad i det
norrländska urberget. Ja, kan ni tänka er så det kan bli...livet är fullt
av överraskningar varje dags morgon.


För cirka 9 år sedan fick jag "vända blad" i livets bok. Det kom som
en total obehaglig överraskning. Men jag var så illa tvungen. Första
tanken var: "hur ska det gå, när dörren öppnas till det okända?". Som
ni ser så gick det över förväntan. Fast berget som jag skulle bestiga
syntes mig ganska så högt. För 20 år sedan upplevde jag en trauma-
tisk händelse, som satte djupa sår. Då var det förfärligt, men tiden
lärde mig att handskas med det ohyggliga. Idag vet jag att händelsen
gett mig mognad och insikt i hur bräckligt livet kan vara. Man lär ju så
länge man lever...

------------------------------------------------------------------------
Foto: ROGER LINDQVIST.