Roger Lindqvist

- Gå upp på Älvsbyhusvindan, och hämta ner lego till Norah och Max, sa min hustru idag. Detta jag gjorde, men så hände det. Uppför stegen kom Sessan klättrande, till saken hör att hon brukar klättra upp när dörren står öppen, samt så drivs hon av en sådan stark nyfikenhet så att hon bara måste. Pga det så ställde jag dörren på glänt så att det bara syntes en liten glipa. Det tyckte inte Sessan alls om. Hon både mjauade högljutt och krafsade med sin ena tass, i ett desperat försök att öppna dörren. Men se det gick inte. Efter ett par enträgna försök klamrade hon sig fast för allt vad tygen höll. Detta fick till följd att hon hängde i det fria när jag öppnade dörren. Hon sparkade med sina bakben i ett försök att få bättre fäste. Det gick inte. Men som en svajmastartist på Cirkus Scott, kastade hon sig handlöst nerför stegen i 110 km/tim, och hamnade i backen. Hon landade på sina fyra tassar. Så satt hon där och tittade lite besviket upp mot mig, precis som om hon tänkte att allt var egentligen mitt fel. Lyckligtvis hade jag kameran med mig, resultatet av Sessans vådliga påhälsning blev två stycken bilder.


Ett par gröna kattögon och en röd nos skymtar fram genom glipan i
dörren. Mjauu... säger hon, mjauu... en gång till. Hon bönar och ber
på sitt kattspråk. Men husse är obeveklig.


I ett sista desperat försök klamrar hon sig fast med ena tassen i
dörrspringan. Sekunden efteråt dinglar kattskrället i fria luften
(förlåt Sessan, jag menar inget illa). Med nöd och näppe håller hon
sig kvar. När jag öppnar dörren så tappar hon fästet och svingar sig
över på stegen. Som en raket springer hon nedför stegen i ca 110 km/tim
Hon landar på sina fyra tassar. Hoppas Sessan att du lärt en läxa. Tänk
dig för i fortsättningen.
----------------------------------------------------------------------------