Roger Lindqvist

Det var i månaden september 1983 som vi "sparkade" igång Transportcentralen på Furunäset. Manskapet som då fanns på plats var: Stig Åkerlund, chef, arbetsledare, började som skötare 1957. Göte Lindkvist 1:e vaktmästare, som började på sjukhuset omkring 1956. Göte Asplund, vaktmästare, som anställdes året efter kollegan Lindkvist. Olle Lindgren, vaktmästare, blev sedermera postvaktmästare, började 1966. Brage Lindgren, skötare/vaktmästare, började 1969 som skötare, men vars arbetsuppgifter sen kom att gälla utearbete då med patienter exempelvis lövkrattning om vårarna, m.m. Roger Lindqvist, vaktmästare/chaufför, började i augusti 1976 i sjukhusets Centralkök, övergick senare till vaktmästerisysslor och transporter. Harry Nilsson, vaktmästare/chaufför, kom till sjukhuset 1977. Sven Pettersson, vaktmästare/chaufför började 1978 som vikarie för mig under den militärtjänstgöring jag gjorde, även Gudrun Roslin vikarierade vid samma tillfälle, så till sist postvaktmästaren Elof Boström, som hade sitt postkontor belägen i sjukhusets entréhall. I Centralköket, där jag först började, fanns en köksvaktmästare. Två av dem, fast under olika perioder, var Per-Olof Åderman och Harry Löfgren. Den sistnämnde anslöt sig senare till vaktmästarstyrkan som fanns i E-paviljongens bottenplan, dvs där jag jobbade. Lite kort och gott om mitt gamla arbete. Men hörrni, det finns så mycket mer att förtälja, men det får bli en annan gång.

Så här lite kuriosa saker från Transportcentralen m.m.


En karta över sjukhusområdet. Nummer 125 visar E-paviljongen, där
fanns avdelningarna 46,47 och 48 inrymda. I fastighetens bottenplan
hade Vaktmästeri/Transportcentralen sina lokaler. Som nummer 138
finns en utedansbana utmärkt. Den låg granne med Centralförrådet, nr 106,
i en skogsdunge. Det var där som jag spelade upp till dans en sommardag
tillsammans med dragspelaren Herbert Westerlund och basisten Thomas
Grahn. Både Westerlund och Grahn jobbade i maskinverkstaden.


Ett block med Dagsverkslängder, som användes för att anteckna de
patienter som hjälpte till vid de jobb som man ansåg at de kunde utföra.
Jag tror att de fick 5 kronor per dag när de exempelvis hjälpte till med
utkörning av matlådor, som ibland utfördes med en VW-pickup, eller
när man klöv ved på vedbacken.



Piteå Lasarett döptes så småningom om till Piteå Älvdals Sjukhus.
Förkortat: "PÄS". Märk väl att Transportcentralen var placerad ute
på Furunäset. Varför man valde att sätta Piteå Älvdals Sjukhus istället,
berodde på att det kanske såg "bättre" ut i allmänhetens ögon, istället
för Furunäset. Alla, och då säger jag alla, associerade till mentalsjukhus
så fort Furunäset nämndes. Ändå hade vi vanliga åldersdementa patienter
på våra avdelningar, de mesta i alla fall. Men Furu var alltså ett mycket
laddat namn. Än i denna dag, faktiskt.


Reklamlappar som vi tryckte upp. I många år körde jag till Bodens
Centrallasarett nästan varje vecka. Det var patienter som skulle på
Datortomografi. Piteå Lasarett hade ännu ingen tillgång till en sådan
apparat just då. Boden var det närmaste. Om den var trasig i Boden,
åkte vi till Gällivare. Att åka de endast 8 milen enkel väg till Skellefteå
gick inte. Det berodde på att Västerbotten var ett annat landsting, och
kostnaden blev högre. Istället åkte vi som sagt de 30 milen enkel väg
till Gällivare.


Beställninglappar som låg på vårt skrivbord när avdelningarna ringde
för att beställa transporter. Observera att det här var en tid före mobil-
telefonernas intrång. För att nå oss, fanns i varje buss en kommunika-
tionsradio. Varje chaufför hade också en sk sökare i bröstfickan. Om den
gav ifrån sig en signal, var det bara att försöka så snabbt som möjligt ta
kontakt med Transporten på Furu.


Dessa ark var också ett klart måste att fylla i. Det rörde sig om alle-
handa uppgifter, klockslag för avhämtning, från och till osv.

-------------------------------------------------------------------------------