Roger Lindqvist

Orden kommer från barnbarnet Norah när hon hälsade på oss i dag. Och när vi ser på några foton från förra sommaren tillägger hon snabbt: "Å jag ska ju fylla år också". Vad som är viktigast, bäbisen eller kaninen, låter jag vara osagt. Men jag tror ändå att bäbisen hamnar på topplistans allra första plats i storasysters ögon.

Norah är väldigt förtjust i Emil, ni vet den där busungen från Lönneberga, som för det mesta sitter i sin snickarboa och täljer trägubbar. Norah blev så pass inspirerad att hon bestämt ville att vi båda skulle spela upp några scener ur filmen. När hon rollbesatte skådespelet, ville hon (av någon anledning) att jag skulle gestalta Emils mamma. Själv skulle hon vara Emil. När jag frågade om jag inte istället kunde få vara Emils pappa, sa hon bestämt nej. Jag skulle alltså föreställa Emils mor. Som den vane aktör jag är, från teaterscenen, passade jag ganska bra som Emils mor. Föreställningen kommer inte att visas för någon större publik än Norahs farmor. Farmor Bettan visade vad hon tyckte om min insats: hon lämnade rummet! Nåja, så dålig var jag väl ändå inte?


Norah, som här ses med lite ketchup kring munnen, tyckte att farfar
skulle vara som klippt och skuren för rollen som Emils mamma i några
scener som hon ville vi skulle spela upp i vårt vardagsrum idag. När
hon presenterade rollbesättningen vek hon rollen som Emil åt sig själv.
En smula orättvist tyckte farfar, som allra helst ville spela Emils pappa.
När föreställningen väl började, lämnade farmor Bettan rummet. Om det
var på grund av min rolltolkning som mamma, vet jag inte.

---------------------------------------------------------------------------------