Livsruin
När alla dina broar var rivna,
satt du ensam kvar i de svarta resterna.
Landskapet låg tyst och öde.
Inget liv, inget ljud på mils avstånd.
Förutom ditt hårt bultande, ångestfyllda hjärta.
Men så en dag, växte liv upp ur de svarta resterna.
Ett mirakel föddes inför din åsyn.
Din trötta hjärna mobiliserade all sin kraft,
för att förstå detta märkliga skeende.
Livet tog åter tag i dig, ruskade om,
kramade, gav dig konstgjord andning.
Gav dig åter tusen skäl att leva.
Livet, detta märkliga,
som du då och då föraktat, för sin tomhet.
Livet, gav dig din tro tillbaka.
Tron på en framtid,
på ett fortsatt liv i kärlekens tjänst.
Roger Lindqvist.
Kommentarer
Trackback
