Roger Lindqvist

 

 

Den tål inga jämförelser den tiden och den vi lever i, den dag som är nu, säger Berg inledningsvis. Och väl är det.

Då jag 1905 började som semstervikarie vid Piteå hospital var månadslönen 37:50. Till detta kom fria kläder. Trivseln på arbetsplatsen var et okänt begrepp. Här några exempel. Min första bostad på sjukhuset var ett enkelrum på sjukavdelningen. Ett litet fönster som vette ut mot patienternas promenadgård. Inga tapeter. Två järnsängar, det var delat rum, stoppade halmmadrasser och ett skåp som kallades byrå. Torrklosett at dela med de sjuka.

 

Nå men fritiden då? Den lyste med sin frånvaro. Varannan söndag skulle vara ledig, men det var lite si och så med den fridagen. Först skulle vi vara uppe på avdelningen och hjälpa till med frukostserveringen. Och så var en del av den dagen förstörd. Kamraterna på nattjänst hade ingen ledighet den tiden. Och jag minns när en kamrat och jag, säger Berg, en dag gick in till sjukhuschefen och påtalade detta. Och till vår förvåning gick han med på vårt krav att även personalen på natvakt skulle ha ledighet. En natt varje månad. Men då skulle vederbörande själv skaffa avlösare. Och så blev följden av den arbetstidsregelringen att en kollega som råkade ha ledigt fick sitta emellan.

 

Det var en hård regim. När man någon gång fick permission, utfärdad av uppsyningsman, så skulle man vara inne på et visst klockslag. Vi bäddade upp sängarna med dockor för att på så sätt lura uppsyningsman som inte drog sig - dock med stöd av sina instruktioner - att snoka på personalrummen. Och var man borta när synen gick så hade man att räkna med meddelande om tjänstefel. Nattpermission skulle beviljas av överläkaren, och att utan särskild tillåtelse mottaga besök på sina rum var strängeligen förbjudet.

 

Nycklar till sjukhusets ytterområden fick personalen inte bära. En bestämmelse som fanns kvar till 1920. Att befattningshavarna under sådana förhållanden som här något berörts skulle trivas med tillvaron innanför murarna var en utopi. Detta förklarar att personalomsättningen vid sekelskiftet och en bit in på deta var synnerligen livlig.

 

Att få ingå i det äkta ståndet var en omständlig procedur. Enligt bestämnmelserna skulle endast fyra befattningshavare ha rätt till att knyta hymnens band, och till dessa utgick då ett hyresbidrag av kr. 75 per år. Det var överläkaren som gav tillstånd om det skulle bli giftermål eller ej. Här kom en del gallringsmetoder väl till pass. Ansåg man en olämplig för sin tjänst så kom avslaget om giftermål och att ändå få behålla anställningen, som ett brev på posten.

 

Maten var ensidig. Kött- och ärtsoppa varannan dag. Stående frukost var välling. Gröt på kvällen utan smörgås. Personalen intog sina måltider tillsammans med patienterna, och det gällde att hålla ögonen på sin portion så att inte någon glupsk patient lade beslag på även vårdarens mat. Dåvarande överläkaren Gustafsson höll styvt på att den mat som serverades skulle vara prima. En dag fann avdelningspersonalen att fläsket till ärtsoppan inte var tjänligt som människoföda, varför det blev att vänta till ronden för att de höga herrarna skulle få titta på det. Det blev inte ärtsoppa den dagen. Det serverades ägg. För en gångs skull ombyte i dieten, och det var inte att undra på patienternas förvåning.

 

Det förekom dock även på den tiden ljusglimtar i vintermörkret. Varje fettisdag serverades semlor. Man var t.o.m. så generös att gifta befattningshavare även fick ta semlor med sig hem till sina familjemedlemmar. Varje julhelg anordandes en fest för personalen. Inte utan gnissel. Det var utdelningen av gratifikationer på belopp varierande på 10-15 kronor som åstadkom ett mummel i kön. Och vården av sjuka, inflikar vi? Vården ja, säger Berg, man fick ibland dem många vänner, en vänskap som räckte tjänstetiden ut... I många fall var dom bildligt talat bundna till händer och fötter. De hygieniska förhållandena var efter vårt sätt att se skandalösa.

 

Överläkare Gustafsson var en de fast principernas man. Punktlig till överdrift. Med ögon som nådde överallt. Gav anmärkning om en patient råkade ha en knapp borta i sin rock, för att inte tala om det skulle hända en vårdare. Förbjöd personalen att gå i smärtingskor. Han ville se sina underlydande prydliga och strikta i klädseln. Det mötte därför ingen svårighet för skötarna att få byta ut det tidigare grova tyget i sina uniformer mot det mindre grova i dagligt tal benämnt kommis. På uniformen på den tiden fanns guldknappar och gradbeteckning. I mössan fanns förutom märket en röd vinkel, och det påbjöds dessutom vit skjorta med stärkkrage och slips. Vi liknade mera poliser än sjukvårdare, säger Berg. Det blev också sedermera en av våra första motioner till förbundskongressen att få en mera praktisk klädsel.

 

Det var under denna överläkares tid vid sjukhuset man började med familjevård. Det kan nämnas att Bergs syster som varit sköterska och sen bosatte sig i Lillpite var den första som tog hand om en patient i denna nya vårdform. Tanken på en organisation nådde även vårt sjukhus, fortsätter Berg. Från Uppsala kom budet. Slå er ihop i en avdelning. 1908 hade Svenska Hospitalspersonalens Förbund bildats. Att man nu började organisera sig även inom denna kår betydde inte att alla svårigheter var borta. Ofta fick man se och känna på motsatsen. Fackföreningstanken var ett rött skynke för mången sjukhuschef. Han var något av en kung inom sjukhusområdet. Mäktig. Van att bestämma. Och personalen skulle finna sig i hans beslut. Och man tvekade på sina håll. Det talades om att avsked från tjänsten låg inom möjligheternas ram om man började göra sin röst hörd... Frihet från fruktan. Vad var det? Något som inte fanns.

 

Man samlades i smyg. Budet gick från man till man. Och när Algot Berg och hans kollegor gick i tankar om att man ändå skulle gå till verket så hade man ingen lokal att samlas i. Nej, ute i det fria. Under bar himmel. Den s. k. Grottan inom sjukhusområdet var en av de första platserna för överläggningar. Och uppe i Mossen var man också ganska säker. Man skramlade ihop till en reskassa och skickade en spejare till Uppsala. Det blev en herre vid namn Strandberg som åkte till denna lärdomsstad för att hos kollegerna där närmare studera fackligt arbete.

 

Han blev inte borta länge. Redogjorde för sina intryck. Positiva synpunkter. En vacker dag tågade två mannar, inte utan bävan, in till överläkaren. Meddelar honom det steg man tänker ta. Att man vid Piteå hospital och asyl skall ta initiativet till en fackförening. Och när man klart och resolut var färdig med sina synpunkter kommer sjukhuschefens reaktion: det har jag väntat på länge... Det var så det började. Avdelningsmötena fick hållas i matsalen. Tillslutningen var bra. Många stod länge utanför. Året var 1913.

 

 

Resultatet av Förbundets tillkomst och avdelningar ute i landet visade sig snart. Utbildningskurser tillkom. Man kände ett moraliskt stöd genom att ha organisationen bakom sig. Och 1918 när riksdagen beslutade att sjukvårdpersonalen skulle uppföras på ordinarie stat ökades tryggheten. Man gjorde många framställningar om kortare arbetstid, och erhöll sådan i etapper. Men först 1938 kom 8-timmarsdagen till sinnessjukhusen. Och etappvis har ju också lönerna förbättrats, säger Berg, som inte vill ha tillbaka de mindre goda tiderna före 1918.

 

När Algot Berg nu på sin 75-årsdag ser tillbaka kan han göra det och finna att mycket har förändrats på det arbetsfält där han gjort sitt dagsverke. Han var med då brytningen mellan äldre och modernare tid och former inom sinnessjukhusvården började. Då vanföreställningar och slentrian stod i ännu högre kurs än vad som i dag är fallet. Denna brytning mellan gammalt och nytt tar lång tid. Den pågår fortfarande.

 

Algot Berg är en av pionjärerna inom det fackliga arbetet vid Furunäsets sjukhus. Han har en följd av år suttit som sekreterare inom avdelning 12 och vid tre kongresser representerat avdelningen. På vår fråga hur han i dag ser på vår ställning, så bedömer han utsikterna som gynsamma. Ni behöver inte riskera ingrepp i er rörelsefrihet. En ny generation tjänstgör i dag vid sjukhuset. Hälsa dem att inte slå sig till ro, utan arbeta för att komma vidare. Vi lovar att ha de orden i minnet och önskar förre "vaktkarlen" Algor Berg lycka till i fortsättningen.

 

--------------------------------------------------------------------

PITEÅ-TIDNINGEN ¤ Den 1 oktober 1955.