Åke Grönberg - i Syndfull skapelse
FYNDFULL SKAPARE - I SYNDFULL SKAPELSE
Åke Grönberg.
Konrad Jonsson har talat från en teaterscen i Göteborg. Konrad Jonsson har gjort revolution mot industrialiseringens rutmönstrade livstvång, sagt nej till fabriksvisslans kommando, talat hårda ord mot arbetsköpare och slavmentalitet. Och Konrads ord har sagts så att publiken på Folkets Husteatern förstått vad det gällt. Konrad Jonsson är ingen lätt roll - han står arbetarna nära, hans språk är vardagsmannens, men med en underton av poesi. Det är ändå inte självskrivet, att träffa rätt i tolkningen av den pjäs Folke Fridell och A. Gunnar Bergman skrivit. Två tidigare framföranden - en folkparksturné med en ensemble från Göteborgs stadsteater och i radio - hade inte hittat rätt i pjäsen. Orden fick inte mer liv än då de lämnade skrivmaskinen, figurerna inte mer relief än deras namn i rollistan gav dem.
Och så talade Konrad från de göteborgska arbetarnas egen nyöppnade scen - och av pjäsen blev ett stycke liv skuret ur svensk industrivardag. Den som lyckades med konstverket var en trubadur och glädjespridare, en figur känd från otaliga svenska filmer, ett dragplåster från mängder av fester, en folkparkernas och revyernas kuplettsångare, rund om mage och kinder, med skrattrynkor kring glitterklara ögon, krusigt hår och ett vit-tandat, frodigt bullrande leende. Eftersom ni sett bilderna här omkring så vet ni redan vem det handlar om.
Åke Grönberg spelar huvudrollen i Syndfull skapelse. Han har också gjort sin debut som dramatisk regissör med pjäsen. Framgången är till stor del hans, även om en lyckad teaterföreställning givetvis måste bygga på att en samlad ensemble ger sitt bästa. Syndfull skapelse är Åke Grönbergs pjäs. Den handlar om honom. När Åke satt i salongen vid en premiär på Norrköpings stadsteater, råkade han hamna bredvid A. Gunnar Bergman, en man som han kände endast som en av huvudstadens mest fruktade kritiker. De båda herrarna utbytte hövliga hälsningar - ganska kyligt, säger Åke - men hur det nu var måste de ju något säga innan ridån gick upp, och då berättade AGB om Syndfull skapelse.
Först blev Åke nästan förbannad - satt karln och drev med honom, var det skoj alltsammans? Eller kunde någon verkligen ha skrivit en bok som han sedan tillsammans med en annan gjort en pjäs av och som så precis handlade om honom, Åke? Det stämde ju på punkt efter punkt, föräldraambitionen, "underbarnets" uppvisningar i familjekrets och vidare umgänge, det tunga arbetet, oviljan att böja sig under industrins tvång, längtan där inne till något annat. Och slutligen frigörelsen som dock för Åke blev en annan än Konrads. Men var det Åkes pjäs, så skulle han inte bara spela huvudrollen, ingen annan än han själv skulle regissera den. Det var nu kanske inte så självskrivet i andras ögon, men eftersom Åke Grönberg är en man som genomför det han beslutat, blev han regissör. Hur det gick är redan berättat.
Åke Grönberg som Konrad Jonsson, arbetaren som gör revolution mot
industrialiseringens inrutade livstvång.
Syndfull skapelse är inte Åke Grönbergs första möte med den dramatiska konsten. Jean i Fröken Julie blev en upplevelse för honom, skild från allt han då varit med om. I strindbergsjubileets yra skulle Programbolaget för några år sedan köra ut med Fröken Julie på småorter, som aldrig sett teater förut. Trettio föreställningars turné, Karin Kavli och Birgitta Brunius och Åke Grönberg och chauffören var hela sällskapet. Antalet förställningar dubblerades innan pjäsen lades ned. Åke Grönberg tog fasta på det robusta i Jean, gjorde honom till en ganska grovhuggen kraftkarl, fylld av nästan djurisk virilitet. Kritiken var entusiastisk. Sångarens dramatiska debut blev en personlig framgång. Men den blev också något annat och mer.
Här mötte Åke Grönberg en helt ny publik och en helt ny kontakt med publiken. Här fann han människor som var så gripna av det drama man de sett, att de vägrade lämna lokalen. Människor som kom upp på scenen efter ridåfallet, som ville diskutera Strindberg med de tre skådespelarna. Arbetare, stela i rygg och replik, glömde för en kväll sågverkets timmerslit eller kastvedhuggningens snöväta, järnverkets glödhetta eller gruvans underjordiska malmtyngd. Fram tog de ur minneskamrarna vad de under åren läst i ABF-bibliotekslånade böcker, frågade och gav synpunkter. Det lilla sällskapet drog som på frälsningsfärd från plats till plats. Slutade han då att sjunga, att filma Biffen eller spela revy? Nej, inte Åke Grönberg.
Allt var så härligt för honom, varje kväll känns det lika stimulerande att gå ut på en scen eller en estrad, att se en publik - hundra eller tusen eller tretusen människor - där framför, att få roa dem, kanske röra dem en smula och så när de bara vill höra mera, mera, mera... Vad är det som får oss att skrika, att applådera, att bli glada? Kanske är det främst hans leende. Det sitter inte bara på läpparna som en del av en yrkesmask, ända längst bak i en dragig folkpark känner vi att det kommer ur varma källor någonstans där inne. Han sjunger bra, men det är många som sjunger lika bra och kanske bättre, utan att göra hans succé. Men han väljer sin repertoar med stor omsorg och han håller sig fri från de brösttoner och det falska patos, som en modern publik så obarmhärtigt snabbt genomskådar. Han rör sig med en naturmänniskas självklarhet på scenen, resonerar och sjunger med en charmerande naturlighet. Och så har han personlighet av det slaget som fyller en scen eller filmbild med en blandning av värme och manlig kraft.
När sällskapet tog teatern i besittning, satt Åke Grönberg själv igång.
Krafter fanns hos f. d. smedhalvan.
Åke Grönberg är allätare. Han blev sångare och gjorde stor succé. Då prövade han filmen. Han filmade i alla möjliga och omöjliga roller och gjorde stor succé. Då prövade han revyn. Han sjöng hos Karl Gerhard och satt upp egna revyer i Malmö och gjorde stor succé. Då prövade han operetten. Han spelade med i Teaterbåten och hade stora framgångar. Då prövade han som dramatisk skådespelare. Han spelade Jean i Lucienne och Slaktaren med stor framgång. Då prövade han att regissera. Och det gick alltså bra det med - men ingenting vill han släppa. Åke Grönberg sviker inte sig själv. Så lätt det varit för honom att följa det första framgångens raka autostrada i stället för att ge sig in på okända avtagsvägar. Eller att nu mixtra till ett djupsinne för att bli buren på kulturens sköldar. Men Åke Grönberg vill famna allt. Lika generöst som han delar med sig av sig själv från scen och estrad bill han få hugga in på de mest skiftande uppgifter. I denna specialisternas speciella tidsålder är han den svenska teaterns begåvade allätare. Det är en del av hans charm.
-----------------------------------------------------------------------------
FRIHET ¤ Den 29 februari 1952.
Kommentarer
Postat av: Åsa Netterbrant (fd Gad)
Hej Roger!
Jag landade på din blogg när jag googlade efter bilder om Långträsk och min pappa, Ove Gad. Såg att du har bilder på honom från svunna tider, då han undervisade i Hortlax.
Finns det någon möjlighet att du skulle kunna skicka mig de bilder du har? Jag har så otroligt få digitala bilder på honom, och nästan inga från hans 'unga' dagar.
I morgon, 4/9, är det 19 år sedan han gick bort, men jag minns honom fortfarande som den konstnär han var, med sin vinröda basker, med en fiskefluga på :)
Mvh // Åsa Netterbrant (fd Gad)
[email protected]
Svar:
Roger Lindqvist
Postat av: Åsa Netterbrant (fd Gad)
Tack så mycket Roger! Roligt med minnen! Jag skrev just ett långt inlägg om honom på min blogg, så som jag minns honom :).
Snällt att du vill skicka bilderna, det betyder mycket!
Trackback
