En gång bar du mig på dina axlar...
...en gång för väldigt länge sen.
Du var min pappa,
och den starkaste av alla pappor
i hela världen,
Om världens omfattning,
visste jag inte ett dugg.
Världen det var du och mamma.
Så min syster förstås.
Så en dag blev jag din pappa,
på sätt och vis.
Jag bar dig visserligen inte
på mina axlar,
men jag brukade krama dig,
så fort vi sågs.
Jag minns att jag tyckte
att du blivit så liten,
ännu mindre än vad du
någonsin varit tidigare.
En dag flyttade jag dina saker
till ett äldreboende.
Och jag visste i samma stund,
att din tid på jorden sakta men säkert
höll på att ta slut.
Så kom den där aftonen,
när du släppte ditt krampaktiga tag
om livet.
Och när vi förlorat dig,
minns jag den tomhet som
översköljde mig.
Den var så påtaglig,
att jag nästan kunde ta på den.
Första gången jag kom in
där du hade bott,
efter ditt frånfälle,
så kände jag förnimmelsen av dig.
Min hjärna visste att du var borta,
medan hjärtat kände att du som
vanligt fanns i rummet.
Jag såg dig där du satt,
på din vanliga plats vid köksbordet.
Du log ditt vanliga leende,
och bjöd mig att göra dig sällskap.
En gång bar du mig på dina axlar...
Roger Lindqvist.
En gång bar du mig på dina axlar...
Kommentarer
Postat av: Kristina
Så fint skrivit om din älskade Far, min käre vän Roger, så fint.. Jag känner din sorg och saknad, jag lever i samma sorg och saknad..
Trackback
