Rockfolket på turné /1977
Rockfolket, stående: Åke Larsén, Lasse Sällström, (bärare) Burken,
Bertil Bertilsson, Per-Arne Eklund, Rock-Ragge. På knä: Pelle Lundgren
(kör bussen), Sigge Ernst, Bill Nordberg (kompis, inre cirkel).
På turné med Rockfolket. Det var en ganska omtumlande upplevelse. För ett par år sen. Nu har grabbarna i gruppen lugnat ner sig lite. De är bara tokiga på scenen.
- Vi vill inte vara portade på hotellen längre.
Under "Hey Baberiba" kom den första ölduschen farande över scenkanten. Den glittrade som silver i strålkastarljuset. Under "One Night With You" med Rock-Ragge brast alla fördämningar och publiken vällde in på scenen. Raggarna. Rusande, raglande, ramlande. I en obeskrivlig röra av armar, ben och viftande händer. Under "Do-run-run-run" med Burken bar Bertil Bertilsson ut den stökigaste beundrarinnan i kulissen. Sedan överlät han showen till kollegerna och ägnade sig helt åt att fara runt och tala vädjande till det böljande raggarhavet på scenkanten.
- Nu håller ni er lugna, annars blir Burken förbannad och han sätter sig på er, sa han.
När Rock-Ragge avslutade föreställningen med "Rock Around The Clock" var kaoset fullständigt. Då kom vakterna in. Ingen av raggarna i Kungälvs folkpark hade en tanke på att slåss eller ställa till otyg. Vem kan bli aggressiv av en Burken Björklund i regnbågsfärgad pyjamas? De bara fanns där på scenen, mer än hundra av dem och hoppade, vajade och klappade händerna. De var så ohyggligt entusiastiska, och det kan man förstå. Jag tror inte det finns någon folkparkstilldragelse som ger sin publik så mycket för pengarna som Rockfolket.
Rockfolket har nog Sveriges ögonblickligaste publikkontakt. Våra två dygn med Sveriges samlade svar på Elvis Presley hade börjat i Bengtsfors i Dalsland sent en onsdagskväll. Då var de trötta och stressade och backade på en bil med turnébussen på väg in i parken. De hade spelat sig ned genom landet från Umeå och rest mer än 100 mil på två dagar. Tidigare samma dag hade de redan haft två spelningar. I Eskilstuna och Grums. Titta på kartan och ni förstår att de var lite matta. Men på scenen gav de allt igen. Och som vanligt fungerade det. Bengtsfors har den Svenska Normalparken, publiken var påtagligt nykter och städad. Men när Burken skred in stod den på bänkarna och klappade takten.
Som berusade elefanter
Rockfolket har en koreografi som en skock berusade elefanter. Kläderna ser ut som om de aldrig existerat någon tekokris. Eller också är de sydda på Reeperbahn. Men musikaliskt är de suveräna. Numera.
- Vi är så bra, därför så dåliga, nynnar Bertil.
Det här är Rockfolket:
¤ Bertil Bertilsson, 37, centralgestalt, ordförande och reseledare. Vitsare. I år sämre än vädret.
¤ Leif "Burken" Björklund, 34, rock- och dragspelskung. Numera gör han mycket behärskade och upphöjda entréer, som en riktig primadonna. En töntrockens Shirley Bassey.
¤ Ragnar "Rock-Ragge" Nygren, 38, Sveriges genom tidernas äldste rockkung (firar 20-årsjubileum i år), den rockande mumien. Anspråkslös. Snäll. Sjunger "One Night With You" i mörka glasögon. Turnécharmören. I hans hand smälter flickorna. Det trodde ni inte.
" Sigge Ernst, 37. Joddlar som en förgiftad alplärka. Uppbär silverlamé och imiterar Engelbert Humperdink. Spelar gitarr hemskt fort. En klar naturbegåvning. Han heter Siegfried Ernst Unterscher och kommer från Bayern.
¤ Per-Arne Eklund, 33, basist. En tyst, mysande man med truppens snällaste ögon.
¤ Åke Larsén, 33, trummisen som sjunger "Sweet, Sweet Chevrolet" (egen låt) så det låter som en linjebuss med luftrörskatarr. Har kortbyxor.
En grupp galningar, säjer ni. Att turnéra med dem måste vara som att ramla mitt in i inspelningen av "Gökboet". Tror ni, ja. De må vara att Rockfolket är landets ledande dårfinkar på scenen. Vid sidan om tar de det lugnt.
- Det vllda turnélivet passerade vi redan 1971, första året vi reste i parkerna, säger Bertil Bertilsson.
- Då blev vi portade överallt. Men det var då. Nu har dom bytt nattportierer.
Och numera har de skrivit på för Systembolagets Spola kröken-kampanj. "Bättre ball än knall" är mottot. Den uppgiften tar de på allvar. När vi umgicks med Rockfolket hade fyra av medlemmarna en helvit månad.
- I det här jobbet måste man ta det lugnt, säger Åke.
De motionerar också. I ur och skur, har det hetat, men i sommar har det inte blivit så mycket bevänt med springandet. Det har varit litet väl mycket skur.
T.v. Burken illustrerar hur bussen skakar. Som en borrmaskin. Lugne Per-Arne är van vidhyssen.
T.h. Mittdelen av den gula f d postbussen är inredd till rökfri salong. Vecko-Revyn intervjuar.
Rullande massagestav
I Bengtsfors gick Åke ensam upp klockan 10 och sprang 3-kilometersslingan. En timme senare gick 11-expressen med Per-Arne och Ragge. De andra sprang till matsalen. Så gick bussen. Rockfolket har en ombyggd postbuss från övre Norrland som körs av veteranen Pelle "Buss" Lundgren. Den har grov obalans i kardan, skakar alldeles oerhört och kallas allmänt "den rullande massagestaven". Den är gul. Några satt och läste - allt från skönlitteratur till Manhattan. Andra spelade bräde. Inte korsade vitsarna varandra i luften, precis. De upptåg som förekom var mest ägnade åt fotografen. Rockfolket är snälla grabbar, som ställer upp.
Sällskapet är exakt det samma som började på Dambergs 3:a i Stockholm 1971. Ett tecken så gott som något på att de kan hålla sams. Till och med en sommar då det regnar ute. Hur bär de sig åt?
- Vi partajar tillsammans, säger Sigge.
- Vi har enkelrum, säger Ragge.
Hemligheten är förstås att det är sex ganska olika typer, som är snälla och kompletterar varandra väl. På scenen, lika väl som privat. Mest olik är Burken, den rockande socialdemokraten, som han själv är noga med att påpeka. Burken tittar in i kyrkor. Är orgeln öppen så testar han den.
- På Gotland har jag t ex prövat 39 orglar, säger han stolt. Fast det lär finnas 90.
Ragge raggar litteratur. Fast mest läser han sience fiction.
Släktingar överallt
I Lysekil gjorde vi uppehåll. Majoriteten satte sig i hamnen och åt räkor. Bertil, administratören, hyrde sig ett dagrum och ringde runt till arrangörer. Burken försvann på några timmar.
- Han träffar släktingar överallt, avslöjade de övriga.
- Spelar ingen roll hur avlägsna de är. Huvudsaken är att de bjuder på fika.
Mot kvällningen strålade de samman igen. Bertil var påtagligt bekymrad. Han hade haft problem med en omöjlig dubblering. Nu hade allt, tack vare en sällsynt tur, ordnat upp sig med arrangörerna.
- Man får ont i magen när det inte stämmer, säger han. I sommar är det ovanligt mycket som inte stämmer.
- Dom bokar dubbleringstider som på den gamla tiden, när farten var fri, man reste i Cadillac och den enda scenutrustningen var en grön mikrofon.
- Det är för få bokare som varit ute och rest själva. I stället ringer dom mig och frågar om den och den parken kan ta den och den artisten.
Färja från Lysekil till Fiskebäckskil med buss och allt. Kvällens första uppträdande på ett sorts diskoteksrestaurant för rikemansbarn.
Bertil i "Sweet, Sweet Chevorlet". Sedan börjar raggarna dansa...
Stökig publik
Att grabbarna hade svårt att mobilisera den där riktiga entusiasmen märktes inte. Det är de för rutinerade för - och ödmjuka. Men ut i logen stönade Bertil:
- Ett sånt där jävla Alexandra-pack. Inte en vits gick ju hem. Då hade han mera hopp om publiken i Kungälv, nästa spelning.
Men oron spred sig. Den parken har ovanligt stökig publik. Raggarna i kombination med Sveriges mest idiotiska scen, där det helt enkelt är omöjligt att hålla publiken borta, gjorde att allt kunde hända. Det visste Rockfolket.
- Det förekommer att föremål flyger kring i luften där, sa Burken.
Och det var bråttom. När bussen rullade fram genom det bohusländska kustlandskapet började man t o m vitsa.
- Hur tjörni egentligen, sa Åke?
- Man känner sig riktigt orustig, prövade Bertil.
Bara några minuter försenade rullade vi in i parken. Björkgrenarna rasslade mot taket. Publiken fanns kvar ("den som väntat på nån som gått har väntat för länge", sa Bertil). Den sorlade. Vanligen brukar Bertil på ställen där man kan vänta sig oro ta ett snack före showen med raggarledarna, polisen och vakterna. Det hann han inte nu. Men till vakterna hann han förmedla den vanliga uppmaningen:
- För guds skull, håll er borta från scenen. Den klarar jag. Men finns gärna till hands i kulissen och ta hand om dom jag för ut.
T.v. Så får man en trafikräknare att glömma sitt värv. Bertil satte varningsikonen
på huvudet. Åke och Bill överlämnade blommor. T.h. Burken och Bertil tar en
stilla fika efter showen i Bengtsfors, stressar av efter tre spelningar runtom
i Mellansverige samma dag.
Ingen skadad
Bertil har nämligen ett specialknep. Han dansar ut i kulissen med bråkiga personer. Sedan brukar de inte komma tillbaka. Hur det gick i Kungälv kunde ni läsa i inledningen till det här reportaget. I minst 30 av 45 minuter spelade Rockfolket på det totala kaosets rand. I avslutningen t o m på andra sidan den gränsen. Men det ordnade sig och ingen blev skadad. Tack vare vakterna, som lät bli batongerna. Tack vare raggarna, där de nyktrare gjorde vad de kunde för att hålla massorna tillbaka. Framförallt tack vare Bertil Bertilsson, en fullkomligt enastående publikdomptör, som klarar sig utan kravallstaket. Fast efter showen suckade Åke:
- Nu kanske du förstår varför estradartister har dubbel premie på olycksfallsförsäkringen...
Och samtliga konstaterade att mycket värre än så här blir det inte.
Men turnédygnet var inte slut. Klockan var halv tre på morgonen och fortfarande återstod 10-milaresan till Varberg. Där fanns hotellrummen. I bussen ner till Halland satt Bertil Bertilsson och funderade på min slutfråga: Vilken är din absolut sämsta vits, den som kan få dig att vakna i vargtimmen och känna ångestens iskalla hand greppa längs ryggraden?
När vi steg ut på den fuktkalla kullerstensgatan i Varberg klockan 4 blickade Bertil in i gryningsdimmorna och sa:
- Jag har var i ögonen.
- Var? - I ögonen.
----------------------------------------------------------------------------
VECKO-REVYN ¤ Den 24 augusti 1977.
Kommentarer
Trackback
