Roger Lindqvist

Klockan 16.30. Hämtar Max på hans dagis. Ute råder regn och allmänt rusk. När jag stiger ut ur bilen drar jag ner min svarta keps lite mer än vanligt. Jag står bävande inför det som komma skall: snö och vinter.

 

Väl inne på dagiset står stolarna tomma, men från ett angränsade rum hörs röster. Det är Max som spelar spel med sin dagisfröken. När han ser sin farfar med den neddragna svarta kepsen, säger han: Farfar, jag måste spela klart! Max tar skickligt hem sina par, och står så småningom som slutlig segrare. Han tittar sig nöjt omkring. Vi säger Hej då till fröken, och går med snabba steg för att hämta kläder och skor.

 

Hemma i lägenheten väntar farmor med mat. Max är inte så väldigt sugen den här fredagsaftonen, han berättar att han ätit på dagiset. Men, som han säger: Vi åt fisk, men den var så stark. Med stark menar han att smaken var stark.

 

Solbritt och Kjelll anländer så småningom. Det blir en stund av gemenskap runt vardagsrumsbordet. Kjell berättar att man hemma i Muskus fått snö, och jag ryser vid blotta tanken.

 

När paret Holmbom åkt sin väg, kollar jag (som brukligt) på nyheterna på TV:n. Och ganska omgående förstår jag att världen har inte blivit ett dugg bättre sedan igår. Världen är svårt anfrätt av svåra allvarliga sjukdomar. Och man kan ju inte påstå att vi människobarn, gör några försök att lindra de uppstådda skadorna.

 

Mitt i allt elände, häller jag upp ett glas kall mjölk, tar en rejäl bit ur Bettans nybakade kladdkaka. Tack min Gud för kladdkaka. Tack också för kall mjölk. Max sätter sig vid farfars dator för att spela spel. Annat var det när Max´ farfar var 5 då fanns det minsann inga datorer med häftiga spel. Istället satt hans farfar med sina ark och fyllde dem med fantasiteckningar. Hela barndomen var jag en inbiten tecknare. Hur många vita ark jag fyllde, ja, svårt att säga, men många var det. Vissa finns kvar, som jag ibland tittar på och djupt begrundar. Men det är länge sen. Åren har gått, och Max´ farfar och farmor har sedan länge lämnat sin barndomstid bakom sig. Men i mitt medvetande finns den kvar, i färskt minne.