Bröderna Malm
Fyra bröder från Söder, fr. v. Erik (Sven-Eric Gamble), Björn (Olof Thunberg),
Håkan (Stig Grybe) och Ulf (Ulf Brunnberg).
Höstens underhållning i TV domineras av bröderna Malm. Den här veckan börjar repriser på de sex tidigare sända avsnitten och sedan kommer direkt sju nya. Med happy end på slutet, lovar författarna.
MALM står det på namnskylten till en våning på Söder i Stockholm. I sommar har husets vanliga hyresgäster fått vänja sig vid att i trapporna möta skådespelare och TV-folk. För det är här som andra delen om de fyra brödernas fortsatta äventyr spelas in. En stor gammaldags våning med 30-talskök är kvartettens högkvarter och i våningen ovanför har funnits inspelningskontor, kostymförråd och samlingsplats.
Ni minns kanske hur det slutade förra gången? Äldste brodern Erik, spelad av Sven-Eric Gamble, och hans flickvän Inga-Lill (Helena Brodin) väntar barn. Men innan TV-tittarna tar itu med deras framtid ges alla de sex tidigare avsnitten i repris. Vilka är då bröderna Malm? Fyra alldeles vanliga hyggliga svenska grabbar, i sin barndom drabbade av en krigskatastrof som också det neutrala Sverige utsattes för: deras föräldrar omkom vid Hansa-katastrofen, då en ångare sänktes i Östersjön.
Bröderna stannade kvar i föräldrarnas gamla våning, och de höll ihop under hela sin uppväxt. En av dem gifte sig, men återvände snart till de andra. Det blev något av en storfamilj, långt innan denna term var myntad. Verkar det naturligt då? Kan man tänka sig en sån här sammanhållning i verkligheten? Ja, absolut. Det är en vänlig avspänd vardagston över det hela. Ingenting är tillkrånglat eller överdrivet. Våningen ser ut precis så som man föreställer sig att den måste göra när den är bebodd av ensamma grabbar som ordnar det på bästa vis men inte har någon vidare känsla för att det ska vara vackert eller hemtrevligt.
Många av möblerna är sådana som måste vara kvar sedan föräldrarna satte bo. Sen har man skaffat till en någon enstaka möbel, en stol eller bord, utan tanke på om det passar ihop eller inte. Det ser fullkomligt naturligt ut. Köket är trångt och gammaldags. Nästan hela utrymmet upptas av ett runt bord, som blir samlingsplatsen till vardags. Det är nära mellan spisen och bordet.
INTE BARA SOLSKEN
Naturligtvis är det inte bara solsken när de fyra så olika personer ska samsas på ett litet utrymme. De tråkar varann, är irriterade eller trötta. Men de håller ihop då det gäller allvar. Ulf Brunnberg är längst och yngst. En glad och öppen grabb som inte gör sig några bekymmer. Vad tycker han själv om rollen?
- Visst är Ulf en trevlig kille. Lite bortskämd av sina bröder. Men han blir ju medveten om det när han kommer ut i livet och börjar jobba. Då utvecklas han, vill ta sin del av ansvaret. Han är precis som de andra bröderna, tycker att känslan av sammanhållning är viktigare än alltin annat. Det är klart han är ytlig, tänker inte på annat än att ha det kul. Men sen får han bättre förstånd. Det är det trevliga med den här rollen och hela serien, att människorna är inte likadana hela tiden, det händer något med dem.
Olof Thunberg var den som fick ta det största språnget när han skulle bli Björn Malm. På kvällarna spelade han komedi.
- Rollen är avgjort kul att göra. Han är ju lite butter, mer på tvären än de andra, men han känns inte motbjudande på något sätt. Det är bra med såna här raka och riktiga killar - folk vill känna igen sig.
I fråga om själva miljön på Söder har Sven-Eric Gamble ett stort försprång framför de andra. Han har vuxit upp på Söder, han vet hur man snackar och han kan ge goda råd åt västeråsarna Thunberg och Grybe. Båda två har lätt för att härma dialekter, men det kan bli lite fel ändå, så det låter illa i öronen på en gammal söderkis. Sven-Eric är äldst till åren, liksom han spelar äldst i serien, och det är kanske förklaringen till att han helt automatiskt tar på sig att hålla reda på de andra och se till att allting flyter, Alla "bröderna" har blivit buss med varandra under den långa inspelningstiden och umgås också privat. Sådant märks så väl i TV-rutan. De här grabbarna känner varann, gillar varann, de hör ihop.
I två år arbetade Björn Lindroth och Svante Foerster för att skriva avsnitten.
HUR DET BÖRJADE
De båda författarna till serien, Svante Foerster och Björn Lindroth, har känt varann i tjugofem år och umgåtts hela tiden. Den här idén växte fram alldeles av sig själv. Björn har skrivit mycket för TV och tyckte att det skulle vara roligt att jobba ihop med någon annan. Svante producerade dikter, pjäser, romaner, kåserier på löpande band och hade lust att komma loss från skrivbordet ett tag. Saken är klar: vi ska skriva en serie för TV.
Det enda som var givet från början var att de skulle utspelas på Söder, som båda känner i grunden. Det skulle vara en serie om vanliga människor i Stockholm. Men det skulle på något sätt antyda att detta ändå är en del av världen: Hansa-katastrofen. Att bröderna skulle heta Malm verkar numera helt självklart: som i Södermalm. Men först hette de Nilsson. Hela tiden har de båda författarna jobat tillsammans. Grundvalen är helt klar, det finns långa skrivelser om hur bröderna är, var för sig och tillsammans. Eftersom det skulle bli en typisk familjeserie, användbar för alla åldrar, fick man ikatta en viss återhållsamhet beträffande våldsinslag och erotiska scener. Däremot skulle det vara mycket handling, inte prompt något dramatiskt utan vardagliga ting som alla kan känna igen.
Och det går faktiskt att skriva tillsammans, det har dessa två konstaterat efter drygt två års oavbrutet samarbete. Har det blivit som de tänkt sig?
- Ja, det kan man absolut säga. Vi ville ha fram en känsla av solidaritet, av sammanhållning mellan bröderna. En lojalitet mellan män, kan man säga. Det är klart att det finns kvinnor med, men till en början är det mera på avstånd. Eller som Ulf Brunnberg formulerar det:
- Det blir inte några riktiga kärlekshistorier för bröderna Malm. De är helt enkelt inte tillräckligt angelägna. Varje flicka som träffar någon av dem måste känna på något vis, att hon aldrig kan bli så betydelsefull som familjen, bröderna. Och det är väl ingen som kan acceptera sådana villkor. Men det gäller första delen. I den andra delen börjar det hända intressanta saker.
Här en scen ur den nya delen. Erik och Inga-Lill (Helena Brodin) talar framtid
och märker inte att flyttkarlarna Jan Malmsjö och Börje Ahlstedt samt
Lillemor Olsson tänker skoja med dem.
Bland skådespelarna i de nya avsnitten hittar vi bl a Margareta Sjödin, som gör en roll helt olika hennes välkända har-jag-gjort-bort-mig-nu-igen. Hon och Ulla-Bella Gabrielsson spelar två tuffa kvinnosakskvinnor eller tjejer som går runt och knackar dörr för att nå alla hemmafruar som inte kommer på möten men skulle behöva nås av deras budskap, tycker de. Men Margaretas hårda attityd mjuknar när hon blir fäst vid gamle Svedolf (Gunnar Olsson). Det är en känsla som skulle ha blivit kärlek om det inte varit en så stor åldersskillnad, han kunde vara hennes farfar. Scenerna mellan dem är mycket varma och intagande och blir ännu mer tilltagande genom miljön på Söder med de backiga smala gränder som faktiskt finns kvar på en del ställen.
Inga-Lill (Helena Brodin) har även i de nya delarna den största kvinnliga rollen. Hon väntar barn med Erik och är mycket lycklig åt det. Men hennes syster Dorrit - spelad av Lillemor Olsson som är liten och söt - är säker och bestämd och stenhård för systerns räkning, tycker att Erik ska väl i all fridens dar tänka mer på Inga-Lill och det väntande barnet än på sina bröder.
Inga-Lill tar det hela mera lättsamt. Det visar sig att hon och Erik kommer fram till en lösning som verkligen är helt i vår tidsanda. Båda är lite tveksamma om motparten kanske ska ta illa upp, och det blir oerhört lättade när de kommer fram till att båda vill faktiskt precis samma sak. Frid och fröjd.
------------------------------------------------------------
ÅRET RUNT ¤ Den 24 september 1973.
Kommentarer
Trackback
