Man är själv sin värsta kritiker
Trummat har jag gjort sedan 5-6-årsåldern. Och när trummandet tog fart försökte jag mig även på att sjunga. Men sjungandet fanns inte på första plats, det var i stället trumspelandet. Jag lämnade småningom mammas grytor och kastrullock därhän, och övergick till vanliga akustiska trummor. När jag började i orkester, med att spela dansmusik, så tog jag mig först ingen ton. Men så omkring 1974-75 så började jag blygsamt med att sjunga några låtar. Tonsäkerheten var det inget fel på, men sångtekniken var desto värre. Magstödet lyste med sin frånvaro, vilket fick till följd att hesheten satta sig i "vrångstrupen". Som mest sjöng jag ca tio låtar per kväll. Varav två stycken som jag själv hade knåpat ihop. Men efterhand så tröttnade jag på sången och överlät det till andra i bandet.
Roger sjunger...
Det finns en inspelning där jag sjunger But I Do. Den låten råkade Vikingarnas Erik Lihm höra vid ett tillfälle, samt även sångerskan Ann-Chatrine Wiklander. Döm om min förvåning när de båda tyckte om den. Man är själv sin allra värsta kritiker. I mitt fall så kan jag vara hänsynslös emot mig själv. Men man blir positivt uppryckt ur sina negativa tankar, då man får ett erkännande av något slag, vad det än månde vara här i livet. Just precis därför så försöker även jag att berömma andra, när jag blir berörd av något. Så alla ni, slösa på beröm till den som gör saker ni gillar. Som till exempel det telefonsamtal jag fick i kväll, där en dam sa väldigt vackra saker i mitt högra öra.
Roger Lindqvist.
Kommentarer
Trackback
