MÄNNISKOBARN
Du föds till denna världen
fylld av oro larm och strid,
säg mig du lilla människobarn
vad skall du göra med all din dyra tid.
Jag vill följa dig ut i detta livet
när du sätter dina avtryck i sanden,
och om du nångång skulle ramla
kan jag hålla dig tryggt i handen.
Jag ser dig i din glädje
och även när du ledsen är
är med i alla skiften
ja allt som livet än bär.
Min närvaro finns i den tysta natten,
i vintergatanas klara ljus,
jag skall gå där med min lykta
för att lysa upp ditt lilla hus.
Smeker dig varligt på kinden
viskar om kvällen ett ömt godnatt,
sov så gott nu uti drömmen
både människobarn och älskade katt.
Jag tittar ner på jorden,
på platsen där du och de dina bor,
har omsorg om er alla,
kanske mer än du någonsin tror.
Så vandrar vi tillsammans
från vagga och till grav.
Till slut den sista resan stundar
över dödsrikets stora mörka hav.
Men stilla din ångestfyllda oro,
räck mig så din hand
så skall jag lugnt dig lotsa
in i ljuset och hoppets land.
Här finns allt vad du behöver,
jag vill ju dig så innerligt väl,
det finns tid för ro och vila
att tina upp en frusen människosjäl.
När du så småningom ser tillbaka
på din vandring i livets grottekvarn,
skall jag dig än en gång bedyra;
var aldrig mera rädd, du mitt lilla
älskade människobarn.
ROGER LINDQVIST.
Publicerad i Piteå-Tidningen den 21 juni 2006.
Kommentarer
Trackback
