Nordsvenska Dagbladet
ND:s redaktion samlad till en sista träff. Sittande fr. v. Eric Forsgren, Nils Rudolfsson, Gunnar Nordström och Birger Lundberg, och stående fr. v. Åke Forsberg, Bo Tjärnberg, Nils Norling, Vanja Lundgren, Fred Wallmark, Renaite Olander, Daniel Nordlund, Bertil Hedlund, Svante Hellekant, Stig Ericsson, Birgitta Hellekant och Stig Lundgren.
Den 1 juni 1951 såg Nordsvenska Dagbladet dagens ljus, med säte i Skellefteå. När högertidningarna Umebladet, Skelleftebladet och Norrbottens Allehanda la ner sin verksamhet, så togs beslut om att samla alla dessa under samma flagg. Men glädjen varade endast fram till och med den 31 december 1958 då ND gick i graven.
ND-bussen med dess besättning var rätt populär i lappmarken, inte minst på den tiden - våren 1955 - då Britt Reuterwall kuskade omkring i sällskap med fotografen och gjorde bygdereportage. - Här pustar hon ut på taket till bussen på vägen mellan Storuman och Tärna.
I ND:s sista nummer onsdagen den 31 december 1958, fick tidningens medarbetare öppna sina minnenas dörr. En av dem var signaturen "Swift" alias Sven Meyer, som berättade sin mest minnesrika historia. Sven Meyer övergick senare till Piteå-Tidningen.
Sven Meyer.
Sven Meyer, Norsjö: Olyckan vid Kasamark.
SVEN MEYER anställdes 1951 först som organisatör av ombudsnätet och för prenumerationsförsäljning. 1953 började han som lokalredaktör i Norsjö och Malå. Hans ND-minne är tragiskt:
Det finns många minnen från ND-tiden och det är svårt att plocka fram några speciella saker ur minnenas album. En lokalredaktör får även han vara med om både trevliga och sorgliga händelser, bränder, bilolyckor, bröllop och fester i olika sammanhang och skön blandning. En sak har emellertid blivit inristad i minnet, en trafikolycka som så att säga fick en mer personlig anknytning än annars.
Jag låg inkallad för en repmånad och skulle då även tjänstgöra som ND-man om något skulle noteras. Det hela utspelades en högsommardag, en dag som ur nästan alla synpunkter gladde människor och djur. Men det fick ett bistert slut för många, och då särskilt för två unga män. De två pojkarna hade endast någon vecka kvar av sin repmånad, som var den första sedan rekryttiden. De var tillsammans med ett tiotal andra ifärd med att köra en del utrustning till byn Kasamark utanför Umeå.
I byn lastades all materiel av från lastbilar och pansarbilar och sedan skulle man återvända till Umeå, där en permissionssedel låg och väntade. Klockan var 11.55 på lördagsförmiddagen när färden startades mot Umeå och man körde som sig bör i kolonn. De två unga männen hade bråttom, en skulle hem för att hälsa på sin fästmö och sin unga dotter och en skulle hem till far och mor.
Jag körde den s k ledarbilen i kolonnen och varseblev efter endast någon kilometer att endast ett fordon följde efter i den kolonn, som bestod av 5 bilar. En titt i backspegeln gjorde mig uppmärksam på olyckan. En av pansarbilarna kom genom en kurva och körde rakt framt ut i skogen. Pansarbilen, som väger dryga 9 ton, hade rullat runt. En av pojkarna låg dubbelviken under bilen, den andre satt i hytten. Två unga liv var släckta, två kamrater som vi nyss pratat och skojat med fanns inte mer.
Det blev en hastig färd till lasarettet för att om möjlighet fanns i mänsklig makt rädda någon av de två. Men det blev ett dystert besked på lasarettet. En av de andra pojkarna hade genom kanske något undermedvetet eller kanske en högre makt räddats till livet. Han var med i olycksbilen men fick en plötslig ingivelse att stiga ur endast några hundra meter från den plats där olyckan inträffade. Det var svårt att efter detta samla tankarna för att få till stånd ett referat om händelsen.
Det har varit ett händelserikt och intressant arbete under ND-tiden men detta var en av de episoder som blivit särskilt inristad i minnet.
SWIFT - Nordsvenska Dagbladet onsdagen den 31 december 1958.
Kommentarer
Trackback
