Ord, som hjälpte mig att läka
2005, blev jag sjuk. Allvarligt sjuk, sa alla de läkare jag mötte. Det kom som en blixt från en klar himmel. Det började med en vanlig förkylning, trodde jag. "Lunginflammation", sa en av doktorerna. I Sunderbyn, på reumatologen sa man nåt helt annat. Nåt som verkligen fick mig att stanna upp: "Du har en förändring i din högra lunga". Förändringen var så pass stor, att jag var tvungen att läggas in för att genomgå en bronkoskopi. En slang som förs ner i bronkerna.
Förändringen innebar att man skulle operera, i Umeå. I Umeå på thorax, sa man från första stund att det troligtvis var en elakartad cancertumör. Man ville ta bort hela höger lunga. Dagen före den inplanerade operationen mötte jag den läkare som skulle utföra den. Han sa samma sak: "Vi är rätt så överens jag och mina kolleger att du har en cancer. Men i morgon så tar vi bort tumören".
Halv elva morgonen därpå rullades jag in i operationssalen på thoraxkliniken. Jag somnade in med vetskapen om att jag hade cancer. Den vetskapen hade förföljt mig i nära på tre månader. När jag vaknade upp så sa man att tumören var ofarlig. Jag fick starka morfinsprutor dygnet runt. Vilket innebar att jag ibland levde i en annan värld. Det tog tid att komma tillbaka till mitt rätta jag. Första veckan kunde jag inte ens gå över köksgolvet. Jag kunde inte andas. Jag satt där jag satt. Och skulle jag gå, så var det med små myrsteg. Man hade öppnat mig på höger sida. Från ryggens mitt, fram till höger bröst. När man var inne så bände man upp revbenen för att komma åt min lunga.
Under operationens gång så tog man bort en liten bit och skickade upp till patologen, där man skulle bedöma tumörens art. Meddelandet kom under pågående operation att tumören som sagt var ofarlig. En stor tårtbit fattas i dag på min högra lunga. Jag gick i 2-3 år på efterkontroll i Sunderbyn på lungkliniken. Orsaken till det hela kunde man inte fastställa. Man frågade om jag hade rökt, vilket jag inte hade gjort. Nåja, provrökt någongång men inte som vanerökare. Än idag så finns inget svar på orsaken.
Väl hemma, så skrev jag två texter som infördes i Piteå-Tidningen. Jag skrev även tre artiklar: Sjukdomstid, orostid" i samma tidning. Av en händelse så hittade jag de två dikterna i kväll i min urklippspärm.
Jag var även inlagd på lasarettet i Piteå. Det är därifrån den
här texten är hämtad.
Den här texten handlar om en man som är obotligt sjuk. Han inväntar den sista dagen.
Kommentarer
Trackback
