Putte Wickmans sextett /1953
BILDEN: En repetitionsbild med fyra sjättedelar av ensemblen, fr v. Putte, Sune och Hasse och vid pianot den kolossalt populäre Reinhold Svensson. Gemensamt utformar musikerna arrangemangen, inte ens de svåraste fraser föds på notpapper utan växer fram ur melodiken, harmoniken och en spelglad vilja att göra något i sitt slag utsökt.
Putte Wickmans sextett har de senaste åren varit Sveriges mest eftersökta turnerande jazzband. Och kommer att förbli det ett bra tag vad som än skulle råka hända inom svensk jazz den närmaste tiden, tack var den fina publicitet som följer med t. ex. varietéengagemanget på China nu i maj och de stora framgångarna i Tyskland. Den fjärde juni har sextetten sommarturnépremiär i Arvika Folkets park och har varenda kväll bokad hela sommaren. I höst bär det av till Tyskland igen (sextetten är lika populär där som här: under en månads tid gjorde den en gång en bandinspelning per dag för tysk radio). Därefter nya turnéer i Sverige - arrangörerna köra redan - och grammofon och radio och ... Ja, det är just nu inte möjligt att se var den där tråden slutar.
Sextetten debuterade på Nalen 1948. På sätt och vis var den gammal i gården där då, men med jazzfiolisten Hasse Kahn som ledare. När Kahn inkallades till militärtjänstgöring övertog Putte Wickman ledningen och stöpte om sextetten till den grad att det är befogat att tala om debut för en helt ny ensemble. Hittills hade den småbandsjazz i vilken en klarinett ingick som en viktig del följt de linjer som Benny Goodman drog upp på 30-talet. Men Putte Wickman kom med något nytt: en jazzmusikalisk stil som efter pianisten Lennie Tristano skulle kunna kallas "tristanoistisk". Tristano oh det modernistiska gänget kring honom öste idéer ur en viss typ av slavisk konstmusik, exempelvis Mussorgskij (operan "Boris Goudonov"tonmålningarna (En natt på Blåkulla"" och "Bilder från en utställning").
Tristanoismen gjorde liksom "bebop" och "cool music" revolt mot 30-talets orkesterkubism och småbandsnaturalism, sköt de enkla melodierna på de enkla harmonierna åt sidan för att låta sin experimentlusta explodera i ganska våldsam expressionistisk kolorit. Men det var intellektuellt kyliga explosioner - "hot music" och "feeling" överläts utan saknad helt åt den äldre jazzgenerationen. Putte Wickman var en av den första som målmedvetet gick in för den moderna jazzen och hans sextett väckte stort uppseende (fast publiken förhöll sej rätt kallsinning till den och jazzkritikernas superlativer). Men sextetten hade inte blivit tristanoistisk för att den ansåg detta vara det slutliga idealet eller målet. Tristanoismen var den plattform från vilken sextetten tog språnget ut i jazzkonkurrensen.
BILDEN: Medlemmarna i Sveriges mest eftersökta jazzensamble, fr. v. gitarristen Kalle Löhr (med från början), klarinettisten Putte Wickman, vibrafonisten Sune Svensson, bassisten Hasse Burman, pianisten Reinhold Svensson (också med från början) och batteristen Sture "Stubben" Kallin. Ett fint gäng!
Så småningom blev sextetten mer wickmansk, eller kanske wickmansk-svenssonsk (Reinhold Svensson, pianisten, betydde mycket för den fortsatta utvecklingen). Publiken vande sej vid de extrema, ofta bisarra fraserna och harmonierna och njöt storartat av de kyliga virtuosa klangerna och passagerna. Och i samma veba som Nalenchefen beslöt sej för att inte behålla Putte Wickmans sextett slog den definitivt igenom. Förr var det ksnake farligt att bli helt hänvisad till turnérandet - det var ofta bevis på att orkestern inte längre höll måttet i Stockholm. Nu är det inte längre så, i varje fall inte alltid: för Putte Wickmans del har turnérandet bara betytt en allt större popularitet.
På China gör den wickmanska sextetten sitt första försök att göra nånting mer än bara spela jazz. Men på turnéerna får den inte "förfalla till show". Publiken tillåter det inte, den ska apela jazz - först till dansen, sen under det ca tre kvart långa s. k. scenuppträdandet, däefter till dansen igen. Sextettens arrangemang skrivs aldrig ner på notpapper för att därefter inövas - som fallet är hos flertalet andra småband (och naturligtvis alltid hos orkestrar). De växer fram under repetitionerna, de diskuteras, prövas, övas finputsas. En helt ny flora av jazzmelodier har vuxit upp efter revolten på 40-talet, melodier med mer utvecklad och avancerad harmonik och med intervaller och fraser som var otänkbara tidigare (ungefär samma sätt som skett inom konstmusiken med kvartsstoner och tolvtonsskalor). Det bländverk som måste travas på de tidigare, enkla melodierna är inte längre nödvändigt för att göra intryck på lyssnarna - därför är Putte Wickmans musik (och strängt alla modernisters) mindre bullersam, de ytliga medel som exempelvis Jazz at the Philharmonic i så stor utsträckning använde sej av behövs inte: musiken går in ändå.
BILDEN: Kalle Löhr och "Stubben" Kallin i "den chinesiska nationalsången på vårt vis", ett uppskattat shownummer på China och sextettens första shownummer över huvud.
BILDEN: Även om man inte är fullt införstådd med Hasse Burmans fingerpromenader på basens greppbräda rycks man med av hans spelglädje. "Det är roligt att kunna göra allt det här på ett musikinstrument".
Putte Wickman har egentligen aldrig brytt sej särskilt mycket om vad folk vill ha. Vilket inte betyder att han säjer nej när dom ber honom spela det eller det. Men han har alltid följt sin och sextettens uppfattning om att det och det skall spelas (av oss) så och så därför att det passar oss. Och man skulle kunna säja att det är ju tur för honom att publikens jazzmusik i så hög grad överensstämmer med hans.
Putte Wickman har som de flesta unga jazzmusiker ett ideal, en ambition att sträva mot ett mål. Men - säjer han - vilket mål en musiker än uppsätter så kan han känslomässigt inte ge publiken mer än hans speltekniska färdigheter tillåter, och det är kanske inte mer än halva avståndet från utgångspunkten till det uppsatta målet. Han kan känna det där målet inom sej, men han kan inte uttrycka det. Åhörarna kan också känna ett sånt "mål" inom sej, men det är inte säkert att hans mål och musikernas mål är samma mål. Är det det, då kommer åhörarna att känna något för musikernas musik, då får musikern inspiration och bägge kommer att känna spelglädje.
- Traditionalismen och pietet för ursprunget som det brukar kallas, det förefaller mej vara ett bevis för att man stangerat eller för att man över huvud taget inte haft nån möjlighet att nå förbi en viss punkt i utvecklingen. Utvecklingen, ja - utan den blir jazzen snart ett museiföremål: jazzen måste vara evolutionistisk, säjer Putte Wickman med eftertryck.
FRIHET ¤ Den 29 maj 1953
Kommentarer
Trackback
