Emigranten
Jag var tjugo år den våren, när jag lämnade mitt land.
Skulle resa västerut, som många gjort ibland.
Min mor stod i köket, hon torkade bort en tår,
hon bad en bön till Herren att vara med mig vart
jag än går.
Båten som jag reste med den gick från Göteborg.
En måndag klockan tio, inte långt från stadens torg.
Jag tänkte på min framtid, den kändes rätt så ljus,
det var en härlig känsla ja, nästan som ett rus.
När så båten över de stora havet styrde oss,
tänkte jag på de kära som jag saknade förstås.
Nog är det ganska underligt att jag kanske aldrig mer,
min mor och far och syskon aldrig återser.
Men kanske om jag gör mig, en dollar då och då,
så åker jag hem till Sverige en månad eller två.
Jag hälsar på där hemma, hos min mor och min far,
som har älskat mig så mycket i alla mina levnadsdar.
Snart går jag på gator som glimmar utav guld,
för se det har man lovat mig, jag känner mig glad och nöjd.
Det tänkte jag den där gången, men ack vad jag mig bedrog,
mitt liv blev till ett helvete så jag nästan gick och dog.
Åren som har gått har mest varit slit och släp.
Nu sitter jag i Minnesota, och känner att mitt liv
har endast blivit skräp. Alla mina dollar har runnit ut i dyn.
Kanske att jag gjorde fel när jag lämnade barndomsbyn.
Allt som jag drömde om, det gick upp i rök.
Trots min starka vilja och mina ihärdiga försök.
Snart så ska jag dö och bäddas ned i det förlovande
landets jord, det blev ej som jag tänkte mig, tro mig
på mitt ord.
Men på den sista resan ska jag åka hem till min Gud.
Jag har hållit honom trogen och lyssnat till hans bud.
I detta jordelivet jag fattig vandrat har, men där uppe
i himlen, får jag äntligen möta mor och far.
ROGER LINDQVIST - 2004.
Publicerat i Piteå-Tidningen den 5 januari 2005.
Kommentarer
Trackback
