Thore Ehrlings orkester & Gösta Theselius/1953
Innan Thore Ehrling gick ut på sommarturne´ spelade han jazz för 700-firarna i Kungsträdgården. Ni ser honom framför orkestern. Fr v i saxsektionen Kurt Blomqvist (baryton), Georg Björklund (tenor), Fritz Fust och Rolf Lindell (altar) och Gösta Theselius (tenor). I brasssektionen har endast Sixten Eriksson (trumpet) kommit med. Vidare Sven Bollhem (trummor), Hasse Tellemar (bas), Göte Wilhelsson (piano) och framme vid mikrofonen Anne Hedlund. Orkestern är tolv man stor plus Ehrling och vokalisten.
Sverige är - som ofta framhålls i alla möjliga sammanhang, varför inte också i det här - ett litet land. Så litet att det inte kan försörja ett stort dansband.
Men Thore Ehrlings orkester då, är den inte ett "stort band?". Den största dansorkestern i Sverige, men ingen stor orkester. Ett stort band - eller "full orkester", som man också säjer - har fyra fulla sektioner, 16 - 21 man (trumpet-, trombone-, sax- och kompsektionerna).
Ehrlings orkester är tretton man stor har bara tre sektioner (trumpet- och trombonesektionerna är hopslagna till en brassektion).
Nåja, säjer ni. Det har väl ingen betydelse, bara orkestern spelar bra. Och det gör den väl.
Det gör den visst, mycket bra. Men visst har det en viss betydelse att orkestern bara är halvstor. Dom gånger den tvingas spela amerkanska arrangemang för stort band märks det hur liten den är - det fattas stämmor, låter "fattigt" (hur utmärkt arrangemangen för övrigt än spelas).
Anne Hedlund heter Ehrlings nya vokalist. Hon placerade sig fint i en vokalisttävling för ett par år sen men har först nu fått en chans. Thore Ehrling satt i juryn i den där tävlingen och när han behövde en vokalist erinrade han sej Anne. Här sjunger hon örhänget "Försök å ta mej nu" tillsammans med saxofonisten "Jojjen Björklund.
Men brukar inte orkestrarna ha s. k. "spessarr" (specialarrangemang)? Då har väl numerären ingen betydelse? Det är riktigt, Ehrling spelar mest arrangemang som är skrivna direkt för hans orkester. Det är födelaktigt med såna arrangemang - för bl a Ehrlings orkester t.o.m. nödvändigt. Dom tar hänsyn till orkesterns storlek, till dess "ansikte" och förmåga, till var i orkestern solisternas röstlägen sitter, biinstrument utöver dom vanliga, vokalisternas röstlägen m.m.
Men nu är det så att Ehrling inte själv kan bestämma vad och hur orkestern ska spela - det bestämmer dom amerikanska band som dikterat modet. Modet växlar, Ehrling måste följa dess växlingar. När modenyheterna tillrättalagts för hans orkester och man jämför resultatet med dom modedikterande amerikanska banden - vilket man inte kan undgå att göra, deras musik översvämmar landet - utfaller jämförelsen inte till Ehrlings fördel. Det låter mer om dom amerikanska banden, därför att musikerna i dom är fler - alla orkestrar som dikterar modena är större än Ehrlings (och lika skickliga är dom ju alla gånger).
Musikernas personliga skicklighet är precis lika betydelsefull för en större orkester som Ehrlings för dom småband vi skrivit om tidigare. Inte minst viktig orkestermedlem är batteristen - det är Sven Bollhem ni ser här - som mer än nån annan är ansvarig för att tempot inte förskjuts, som ska egga solisterna att göra sitt yttersta och dessutom göra lite "uppvisning" för de trogna "spisarna".
Att skillnaden mellan Ehrling och amerikanerna inte är större än den är beror på arrangöterna, särskilt på trollkarlen Gösta Theselius. Ehrling vore mannen att organisera ett 16-mannaband - nu sen Theselius kommit med i orkestern! Möjligheterna att variera musiken - exempelvis med små ensembler som utgår ur den stora - blir större ju större orkestern är. Och ingen orkester som inte är "full" kan låta riktigt stor, hur kunnig arrangören än är.
Ehrlings namn förekommer mycket ofta i radioprogrammen - orkestern är i själva verket lika mycket Radiotjänst som hans (ett tag hette den också "Radiotjänsts dansorkester". Men Sveriges radio är som bekant en penningsvag institution. Den har inte råd att hålla sej med en heltidsanställd modern dansorkester, så orkestern har haft nån slags halvtidsanställning där. Vilket tvingat den att spela på en danssalong (Bal Palais) samtidigt.
Nils Ahlqvist heter mannen vid den ensamma trombonen - i en full orkester hade han haft två instrumentalkollegor vid sin sida. Men trumpetaren Arnold Johansson brukar spela ventilbasun då och då och bilda "sektion" i brass-sektionen ihop med Ahlqvist.
Så småningom har det blivit mindre dansmusik men så mycket mer annan underhållningsmusik i radio. Undan för undan har Ehrling påtagit sej en arbetsbörda som jag inte tror att publiken har en aning om hur stor den är. Jag begriper inte hur han hinner med allting - det är ju inte bara det vi får höra i radio, på skivor och på danshak, det är också otaliga repetitionstimmar, idékläckning och programplanering och hela den organisatoriska apparat som dom amerikanska dansmusikkungarna brukar överlåta på en manager. Ibland klickar det väl också med välinspelningen, om också inte ofta. Då måste det bero på att orkestern inte hunnit repetera tillräckligt mycket - för jag har svårt att tänka mej att Ehrling nonchalerar sitt jobb.
Ibland - långtifrån ofta - tarvEhrling sej semester och far till Amerika och England för att på nära håll följa dansmusikmodets växlingar. I år heter hans semester från allt det myckna jobbet "sexti dars folkparksturné" - det skulle inte förvåna mej om Ehrling såg på den i och för sej ganska jobbiga turnén som rena rama avkopplingen. Thore Ehrling är ingen särpräglad musikbegåvning, vore han det hade nån annan haft det jobb han nu har. Han leder sin orkester med fast hand, kan man säja utan att göra sig skyldig till överdrifter åt något håll. Han har nått den plats i solen han har genom sin organisatoriska begåvning och alla dessa pålitliga, gedigna egenskaper som åtföljer den organisatoriska begåvningen. Han var handen som passade precis i Radiotjänsts handske.
Tro nu inte att jag påstår att han inte är musikaliskt begåvad, för det är han visst det. Han har ett fint musiköra och kan massor av musik, han är en utmärkt trumpetare, en god om också inte barriärstormande arrangör och upphovsmannen till en av dom finaste svenska slagdängorna genom åren, "En månskenspromenad". Han vet vad folk vill ha och ger dom det, både dom som vill ha "Lite kärlek är allt vad jag begär" cowboytingeltangel, 30-tals swing, 40-talistisk Woody Herman och 50-talistisk Gösta Theselius.
Och inte minst viktigt: han har överlåtit den musikaliska ansen av orkestern på Theselius! Det betyder visserligen inte att orkestern kommer att ändra karaktär i särskilt hög grad, men ändå...
TIDEN ¤ 1953-07-10
Kommentarer
Trackback
