DAN FÖRE DAN
Man kan väl lugnt säga, att det är denna stundande helg som inrymmer de allra största förväntningarna. Som barn var det det de absolut mest ultimata, att vänta på tomten, samt höra Benjamin Syrsa tillsammans med Bengt Feldreich sjunga in julen. Men tyvärr, nånstans på vägen in i vuxenlivet tappades den där äkta barnaglädjen bort. Numer är väl julhelgen, åtmin stone för mig, nästan som vilken annan helg som helst. Visst står granen där med sitt glitter, visst lyser stjärnan i sitt fönster, men inget är som förr. Denna helg påminner mig också om alla de nära och kära som inte längre finns oss så nära.
Vårt barnbarn Norah, som föddes i somras, kommer i morgon i sällskap med sin mamma och pappa. Att bli farfar och farmor, är bland det allra största som vi varit med om. Så det är en glädje utan dess like varje gång hon kommer på besök. När våra barn föddes, Ante 1982, Robban 1984 och Danne 1987, var ju glädjen och lyckan enorm. Men, den där speciella känslan att få uppleva när ens egna barn blir förälder, och att få titta in i lilla Norahs underbart vackra blå ögon, då finns inte längre de där rätta orden. Hjärtat vill liksom smälta, och när man kramar hennes lilla gosiga babykropp, då känner jag att detta om något är livets absoluta mening. Så snälla lilla Norah, du är det bästa som hänt.
Julaftonen 2008, är det tredje året utan min far. Han gick bort sommaren 2005, sörjd och saknad av oss alla. De sista fem åren var en ständig kamp mot den fruktade Alzheimer, som så småningom berövade honom hans liv. Den personliga kartan, världen runt omkring mig, har definitivt undan för undan ritats om. Samma år min far gick bort, dog även min mosters man. 2007 avled ytterligare en nära bekant, gift med min mors yngsta syster. Världen är i ständig förändring, man måste helt enkelt njuta av de guldkorn som livet har att erbjuda, så länge som man överhuvudtaget bara kan.
2005 var också det året då jag insjuknade i en lungåkomma. Min far hade flyttat till ett äldreboende, medan min mor bodde kvar i deras gemensamma lägenhet. Januari månad gick flytten, mycket som skulle klaffa rent praktiskt. Men även inte att förglömma det känslomässiga. Efter 57 års äktenskap blev min mor ensam. Februari den 14, tittar min läkare på mig med allvarliga ögon, samtidigt som hon berättar om min sk. "förändring". Lungförändringen visade sig bestå av en stor "knöl", som man uttryckte det. Bronkoskopiundersökningen i Sunderbyn visade att "det" måste åtgärdas genom en operation på Thoraxkliniken i Umeå. "Vi kan inte utesluta att det är en lungcancer", med dessa ord åkte jag hem för att invänta ytterligare besked. "Den svarta onsdagen i mörka mars", hade jag ett samtal med en av Thoraxkirurgerna. "Som jag ser det, så rör det sig om en elakartad tumör. Du måste opereras omgående." Tanken svindlade, det här händer inte, inte mig, var det första som rusade genom mitt huvud.
Torsdagen den 29 april 2005, sitter jag och min fru inne i ett kalt vitt rum, på universitetssjukhuset i Umeå. Den norske kirurgen berättar utan omsvep, att det rör sig om en cancertumör. Han ber mig lyfta ena armen, och med en röd tuschpenna ritar han ett streck på min högra sida. "Där ska vi operera i morgon", säger han och tar oss i hand. Den 30 april, min hustrus födelsedag, åker jag in på operationssalen, för att plocka bort min "inre fiende". Några timmar senare vaknar jag så upp på intensiven, där det första jag ser är min fru och en leende sköterska. "Roger!", hör jag min fru säga, "Det var ingen cancer, det var en godartad tumör" "Klia mig på näsan!", säger jag i mitt omtöcknade tillstånd. Inte förrän långt därefter, inser jag vidden av det hon sagt. "Ingen cancer", säger jag förvånat. "Men dom sa ju att det var elakartat."
Hjärnan rör sig långsamt, pga. starka smärtstillande sprutor. "Men tänk en sån tur, du hade", säger avdelningsläkaren Stefan. "Vi trodde alla att det var en lungcancer." Jag personligen visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Flera månader var min inställning ganska så klar. "Jaha du Roger, att allt en dag har sitt slut, det vet jag. Men gode Gud, måste jag dö vid 47 års ålder?" Tacksamheten visste inga gränser. Hemma igen, hos familjen, trots en några veckors smärtsam återhämtning. Men vad gör väl det. Jag har ju fått livet tillbaks. Min far som inte längre hade riktig koll på sin omgivning, pga. sin sjukdom, förvånade oss alla när jag nån vecka efter hemkomsten gör ett besök, och när jag omfamnar honom, ser jag hur en tår trillar nerför hans kind. Den förlorade sonen var hemma.
Fem veckor efter min operation, avlider min far i en ålder av 82 år. Livet kan ibland bjuda på hårt motstånd. Men när allt tråkigt är över, föds en enorm tacksamhet och glädje. Och det är denna tacksamhet som man måste förvalta på ett klokt och ödmjukt sätt. Därför ser jag idag med andra ögon på världen. Jag försöker glädjas åt det lilla i tillvaron. Ta varje dag som en värdefull gåva, för man vet ju inte vad som lurar bakom nästa hörn.
ROGER
Vårt barnbarn Norah, som föddes i somras, kommer i morgon i sällskap med sin mamma och pappa. Att bli farfar och farmor, är bland det allra största som vi varit med om. Så det är en glädje utan dess like varje gång hon kommer på besök. När våra barn föddes, Ante 1982, Robban 1984 och Danne 1987, var ju glädjen och lyckan enorm. Men, den där speciella känslan att få uppleva när ens egna barn blir förälder, och att få titta in i lilla Norahs underbart vackra blå ögon, då finns inte längre de där rätta orden. Hjärtat vill liksom smälta, och när man kramar hennes lilla gosiga babykropp, då känner jag att detta om något är livets absoluta mening. Så snälla lilla Norah, du är det bästa som hänt.
Julaftonen 2008, är det tredje året utan min far. Han gick bort sommaren 2005, sörjd och saknad av oss alla. De sista fem åren var en ständig kamp mot den fruktade Alzheimer, som så småningom berövade honom hans liv. Den personliga kartan, världen runt omkring mig, har definitivt undan för undan ritats om. Samma år min far gick bort, dog även min mosters man. 2007 avled ytterligare en nära bekant, gift med min mors yngsta syster. Världen är i ständig förändring, man måste helt enkelt njuta av de guldkorn som livet har att erbjuda, så länge som man överhuvudtaget bara kan.
2005 var också det året då jag insjuknade i en lungåkomma. Min far hade flyttat till ett äldreboende, medan min mor bodde kvar i deras gemensamma lägenhet. Januari månad gick flytten, mycket som skulle klaffa rent praktiskt. Men även inte att förglömma det känslomässiga. Efter 57 års äktenskap blev min mor ensam. Februari den 14, tittar min läkare på mig med allvarliga ögon, samtidigt som hon berättar om min sk. "förändring". Lungförändringen visade sig bestå av en stor "knöl", som man uttryckte det. Bronkoskopiundersökningen i Sunderbyn visade att "det" måste åtgärdas genom en operation på Thoraxkliniken i Umeå. "Vi kan inte utesluta att det är en lungcancer", med dessa ord åkte jag hem för att invänta ytterligare besked. "Den svarta onsdagen i mörka mars", hade jag ett samtal med en av Thoraxkirurgerna. "Som jag ser det, så rör det sig om en elakartad tumör. Du måste opereras omgående." Tanken svindlade, det här händer inte, inte mig, var det första som rusade genom mitt huvud.
Torsdagen den 29 april 2005, sitter jag och min fru inne i ett kalt vitt rum, på universitetssjukhuset i Umeå. Den norske kirurgen berättar utan omsvep, att det rör sig om en cancertumör. Han ber mig lyfta ena armen, och med en röd tuschpenna ritar han ett streck på min högra sida. "Där ska vi operera i morgon", säger han och tar oss i hand. Den 30 april, min hustrus födelsedag, åker jag in på operationssalen, för att plocka bort min "inre fiende". Några timmar senare vaknar jag så upp på intensiven, där det första jag ser är min fru och en leende sköterska. "Roger!", hör jag min fru säga, "Det var ingen cancer, det var en godartad tumör" "Klia mig på näsan!", säger jag i mitt omtöcknade tillstånd. Inte förrän långt därefter, inser jag vidden av det hon sagt. "Ingen cancer", säger jag förvånat. "Men dom sa ju att det var elakartat."
Hjärnan rör sig långsamt, pga. starka smärtstillande sprutor. "Men tänk en sån tur, du hade", säger avdelningsläkaren Stefan. "Vi trodde alla att det var en lungcancer." Jag personligen visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Flera månader var min inställning ganska så klar. "Jaha du Roger, att allt en dag har sitt slut, det vet jag. Men gode Gud, måste jag dö vid 47 års ålder?" Tacksamheten visste inga gränser. Hemma igen, hos familjen, trots en några veckors smärtsam återhämtning. Men vad gör väl det. Jag har ju fått livet tillbaks. Min far som inte längre hade riktig koll på sin omgivning, pga. sin sjukdom, förvånade oss alla när jag nån vecka efter hemkomsten gör ett besök, och när jag omfamnar honom, ser jag hur en tår trillar nerför hans kind. Den förlorade sonen var hemma.
Fem veckor efter min operation, avlider min far i en ålder av 82 år. Livet kan ibland bjuda på hårt motstånd. Men när allt tråkigt är över, föds en enorm tacksamhet och glädje. Och det är denna tacksamhet som man måste förvalta på ett klokt och ödmjukt sätt. Därför ser jag idag med andra ögon på världen. Jag försöker glädjas åt det lilla i tillvaron. Ta varje dag som en värdefull gåva, för man vet ju inte vad som lurar bakom nästa hörn.
ROGER
Kommentarer
Trackback
