Den gyllene regeln
Ibland i mina dystraste stunder, har jag svårt att förstå all denna ondska och mänskligt lidande, som finns oss alla så nära. Ondskan är ingen ny företeelse, den har ju vandrat tätt intill vår sida så länge som mänskligheten funnits. Jag minns från min barndom en obehaglig händelse. En kväll satt jag framför vår tv därhemma. Min far följde nyhetsrapporteringen från "den stora världen" med intresse. Så plötsligt, utan förvarning, på bästa sändningstid, uppenbarar sig Saigons polischef med en tillfångatagen FNL-officer. (Tv-inslaget handlade om Vietnamkriget). Bryskt och kallblodigt sätter han sin revolver mot mannens huvud och avlossar ett skott. Jag minns hur illa berörd jag blev. Med blodet sprutande ur sitt trasiga huvud, ligger han sen där på en smutsig gata, och dör framför tv-kamerorna. Bilden har sen dess funnits kvar nånstans i mitt inre, och varje gång jag konfronteras med någon form av ondska, tänker jag på den där kvällen 1968.
I den lilla by där jag bodde kände alla varandra. Att nån farbror i grannskapet skulle mörda och lemlästa en oskyldig ung flicka, var i det närmaste otänkbart. Våldet hade ännu inte kommit oss så nära. Visst fanns problem även då, visst fanns kriminalitet, svek, otrohet, ja till och med mord, men det var på nåt sätt endast i tv:n när Sven Lindahl pliktskyldigast läste sina nyheter. Ondskan var alltid på någon annan plats, inte i min värld, inte i Övremarken i lilla oskyldiga Hortlax. Okej, det kanske låter som en sörgårdsidyll, men det är just så jag minns den här tiden i mitt egna barndomsrike.
Det fanns en tid när både skola och föräldrar betonade vikten av etik och moral. Man "gick i lära", för att beredas att möta världen där ute. Skulle man åka buss till stan, fanns de här orden inympat i hjärnbarken: "Om du ser någon gammal tant eller farbror, och det är fullt i bussen, res dig upp och ge plats." I farmor och farfars hus invid Hortlaxvägen, bodde även min mormor och morfar. Farföräldrar där nere, morföräldrar däruppe, ganska praktiskt med andra ord. Men det fanns en djupare dimension i det hela, det där att kunna umgås med de äldre. Att höra deras berättelser från flydda tider, kom att berika mitt liv, senare i vuxen ålder. Deras röster finns på nåt sätt ännu kvar, åtminstone från min morfar som levde allra längst, och som satt djupa avtryck i mitt innersta. Det fanns en kärleksfull relation generationer emellan, och på köpet fick jag goda förebilder. Som föräldrar, släktingar gjorde, så gjorde också jag.
Att värna om de svaga i samhället, var nåt som fanns i tidsandan. Min far var självklart socialdemokrat, och han hade goda skäl för sin åskådning. Under trettiotalets slut, i den stora depressionens tidevarv, tillhörde han den stora skara som med mössan i hand tiggde och bad att få jobb, i hans fall som märkpojke vid Storforssågen i Bergsviken. Ränderna gick aldrig ur, för när han senare i livet nån gång berättade om den här tiden, var det med ett visst vemod i rösten. Såna erfarenheter formade honom som människa, och i hans sätt att se på sin värld. Livets huvudregel var, att om än det är enkelt och fattigt, glöm inte bort dina medmänniskor. Det finns måhända nån därute som behöver just din hjälp. Tyvärr har det mesta gått förlorat idag, i de "snabba klippens tidevarv". Människor mår inte bra i vår "kontaktlösa värld." De goda förebilderna har blivit förpassade till glömskans mörker. Idag gäller helt andra förutsättningar.
Eller hur var det nu, det där som jag tillsammans med mina kompisar en gång fick lära, där vi satt på hårda träbänkar i församlingshemmet i Hortlax, under vår söndagsskolelektion? "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem."
ROGER LINDQVIST
I den lilla by där jag bodde kände alla varandra. Att nån farbror i grannskapet skulle mörda och lemlästa en oskyldig ung flicka, var i det närmaste otänkbart. Våldet hade ännu inte kommit oss så nära. Visst fanns problem även då, visst fanns kriminalitet, svek, otrohet, ja till och med mord, men det var på nåt sätt endast i tv:n när Sven Lindahl pliktskyldigast läste sina nyheter. Ondskan var alltid på någon annan plats, inte i min värld, inte i Övremarken i lilla oskyldiga Hortlax. Okej, det kanske låter som en sörgårdsidyll, men det är just så jag minns den här tiden i mitt egna barndomsrike.
Det fanns en tid när både skola och föräldrar betonade vikten av etik och moral. Man "gick i lära", för att beredas att möta världen där ute. Skulle man åka buss till stan, fanns de här orden inympat i hjärnbarken: "Om du ser någon gammal tant eller farbror, och det är fullt i bussen, res dig upp och ge plats." I farmor och farfars hus invid Hortlaxvägen, bodde även min mormor och morfar. Farföräldrar där nere, morföräldrar däruppe, ganska praktiskt med andra ord. Men det fanns en djupare dimension i det hela, det där att kunna umgås med de äldre. Att höra deras berättelser från flydda tider, kom att berika mitt liv, senare i vuxen ålder. Deras röster finns på nåt sätt ännu kvar, åtminstone från min morfar som levde allra längst, och som satt djupa avtryck i mitt innersta. Det fanns en kärleksfull relation generationer emellan, och på köpet fick jag goda förebilder. Som föräldrar, släktingar gjorde, så gjorde också jag.
Att värna om de svaga i samhället, var nåt som fanns i tidsandan. Min far var självklart socialdemokrat, och han hade goda skäl för sin åskådning. Under trettiotalets slut, i den stora depressionens tidevarv, tillhörde han den stora skara som med mössan i hand tiggde och bad att få jobb, i hans fall som märkpojke vid Storforssågen i Bergsviken. Ränderna gick aldrig ur, för när han senare i livet nån gång berättade om den här tiden, var det med ett visst vemod i rösten. Såna erfarenheter formade honom som människa, och i hans sätt att se på sin värld. Livets huvudregel var, att om än det är enkelt och fattigt, glöm inte bort dina medmänniskor. Det finns måhända nån därute som behöver just din hjälp. Tyvärr har det mesta gått förlorat idag, i de "snabba klippens tidevarv". Människor mår inte bra i vår "kontaktlösa värld." De goda förebilderna har blivit förpassade till glömskans mörker. Idag gäller helt andra förutsättningar.
Eller hur var det nu, det där som jag tillsammans med mina kompisar en gång fick lära, där vi satt på hårda träbänkar i församlingshemmet i Hortlax, under vår söndagsskolelektion? "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem."
ROGER LINDQVIST
Kommentarer
Trackback
