RUTH OCH FELIX
Livet följer sina egna spår. Så outgrundligt, och ibland helt stick i stäv mot ens egna vilja. När livet svänger som allra värst, som en jättelik karusell, försöker man krampaktigt hålla sig kvar, men ibland tappar man greppet. Den 15 mars, året 1980, skall för alltid finnas kvar i vårt medvetande. Det var den dagen som Elisabeths mamma somnade in, efter en tids sjukdom, endast 49 år gammal. Sorgen var den första tiden förlamande, innan vi så småningom lyckades tygla den en aning. Döden är ju så oåterkallelig, och det enda som den lämnar kvar är en stor och hopplös saknad. Tomheten breder ut sig som ett par fågelvingar, och det skall ärligen sägas att det tog flera år av bearbetning innan ljuset åter syntes i tunneln. Två år därpå, den 25 mars 1982 knackade döden åter på dörren. Elisabeths pappa dog plötsligt vid nyss fyllda 60. Och ännu en gång tog sorgen sitt förhatliga grepp om oss alla. Många år har förflutit, och det värsta har lagt sig. Men frågan som vi fortfarande ställer oss är, varför?
Kommentarer
Postat av: Anne
håller med, det går inte att förstå varför en del rycks ifrån oss tidigare än andra... ett verkligt mysterium, som sätter sina djupa spår i oss som finns kvar. Varför ska vissa "prövas" så hårt...? för det är ju inte ALLA som drabbas....
Postat av: Jessica
Gott nytt år!
Svara gärna på mitt senaste inlägg ;) moah!
Postat av: solbritt
Det är roligt att se och komma ihåg, pappa var i sitt esse då han fick vara i naturen
här plockade vi blåbär, fiske älskade han också mamma tog oftast sitt handarbete med sig och satt vid eldstaden och väntade till småtimmarna då pappa glad kom med sin fångst.
Mamma på besök i vårt första hem på Björkgatan 13 sitter i vår nyinköpta rumsmöbel.
Minnena av hur det var likaså sorgen finns alltid kvar.
Trackback
