Roger Lindqvist

Min farfar dog när jag var 7 år fyllda. Och man kan väl inte påstå att jag nånsin riktigt lärde känna honom under hans tid i detta jordelivet. Farfar var en trött gammal och sjuk man den sista tiden. Men i vuxen ålder har jag då och då försökt komma honom in på livet. Genom bl.a den omfattande släktforskning som jag gjorde för en del år sedan. Att hitta sin historia, har för mig varit väldigt viktigt, för att ta reda på och lära känna sig själv som person. Både far och morföräldrar har blivit noggrant kontrollerade under lupp. Allt för att lära känna dem bättre. Min morfar var väl den som jag stod mest nära, och faktiskt också lärde känna allra bäst. Kanske p.g.a. att han uppnådde en så pass hög ålder som 89 år. För nåt år sedan, hittade jag ett gammalt gulnat urklipp, troligtvis från Norrbottens Allehanda. Där fanns min farfar med, tillsammans med en del andra äldre gentlemen. Farfar var, vad jag kan förstå, intresserad av "att ta hand om saker och ting." Och då menar jag t.e.x att fixa med diverse pappersexercis o.s.v. Rent sagt "en handlingens man." Farfar Amandus jobbade på sågverk fram till 50 års ålder, då han p.g.a. reumatisk sjukdom inte kunde arbeta längre. Efter sjukpensioneringen, började han med kioskverksamhet hemma på tomten i Hortlax. Det var då som ibland någon av hans 3 döttrar eller 7 söner fick rycka in för vara honom behjälplig. Min far har berättat hur det kunde gå till, när han fick hedersuppdraget, att hämta kokkosbollar från Svalans Café i Hortlax. Min far var väldigt glad i sötsaker. Och det hände att han vintertid, stannade på vägen när frestelsen blev för stor, med alla dessa go´saker på sparkstöttingen. När han väl var hemma, var ritualen denna, min farfar räknade alla medhavda kokkosbollar. Och det hände gång som annan att det fattades några stycken. Min far fick då en riktig utskällning, för att han inte lyckats hålla fingrarna i styr. Och nästa gång order kom, att hämta bakverk eller annat gott, upprepades denna procedur. Min pappa behöll sin kärlek till kokkosbollar livet genom, trots allt.

Min farfar Amandus som ung. Han föddes i Blåfors i Västerbottens län
den 9 februari 1886, och dog den 20 januari 1965 i Hortlax.

Ett urklipp som jag hittade för några år sedan. Troligtvis från Norrbottens
Allehanda år 1954. Min farfar Amandus var tydligen medlem i en pen-
sionärs förening i Hortlax. Farfar Amandus är andra man från vänster i
bakre raden.

Farmor och farfar med yngste sonen Åke, hemma i Hortlax.

Farfars hus i Hortlax. Till höger skymtar hans kiosk.