Roger Lindqvist

Ett parti som i mångt och mycket sviker sina väljare, har sig själv att skylla. Åtminstone är det detta som jag kommit fram till efter de senaste årens turbulenta och ibland alltför darriga insatser, inom det socialdemokratiska partiet. Göran Perssons alltför dominanta ledarstil, stod i skarp kontrast till föregångaren Ingvar Carlssons lite mer veliga inställning. Perssons tid som "Svea Rikets" obestridde härskare, skadade partiet mer än gjorde nytta. Inte heller att förglömma den nuvarande "sosseledarinnan" Mona Sahlins handhavande av riksdagens kontokort, i början av 1990 talet. För det mesta gagnar det oss som individer att se framåt. Att lämna det gamla och unkna långt bakom oss. Men jag tror även att om man inte tar itu med diverse problem, och agerar ut, är det stor risk att man längre fram biter sig ordentligt i svansen. Socialdemokratin, hade under sina 40 år i regeringsställning sina trogna väljare inom arbetarleden. Saker och ting har förändrats, idag är dessa väljarsympatisörer inte lika självklara längre. Vi lever i en föränderlig värld, så är det också med människors åsikter. Kallar man sig för arbetarparti, då får man heller inte glömma vilka man företräder. Margot Wallström sågs länge som ett bra alternativ till partiledarposten. Det var också min personliga åsikt i frågan. Men vad hände? Jo, personkemin mellan partiedaren Persson och Margot Wallström, fungerade inte. Wallström blev istället EU-kommissionär, och inledde en framgångsrik karriär i Bryssel. Till saken hör att när Wallström nu avgår, lyfter hon ett avgångsvederlag på ca 5 miljoner kronor. Till detta tillkommer också en pension på ca 1,2 miljoner. Kanske svårt att ta in för de människor ute i samhället, som sitter och svettas varje månad när räkningarna trillar in. Till historien hör också den s.k. "Vanja Lundby-Wedin affären" som på senare tid kastat mörka skuggor på Sahlin och det parti hon företräder. Summa summarum; kanske inte så konstigt med ett bottennapp i SIFO undersökningarna. Med en sån historia i ryggen?