"Diagnosen heter saknad"!
Sedan Axel blivit gammal och ensam, tänkte han ofta på döden. Aldrig någonsin tidigare hade dessa tankar om livets förgänglighet, varit speciellt viktiga. Men så hände det där oundvikliga, det som en gång måste hända. Axel satt vid sitt fönster. Idag är just den där dagen, när saknaden känns som mest tänkte han, samtidigt som han tittade ner på sin ännu inte uppätna frukost. De senaste dagarna hade oron slagit rot i hans åldrade sörjande kropp. Oron kändes som ett hungrigt rovdjur, som rått och urskillningslöst höll på att äta upp honom inifrån. Ja, det var en sån obeskrivbar kraft, att vissa dagar var han oförmögen att fungera i vanliga vardagssituationer. Alltsedan hustruns frånfälle var hans värld ett enda långt och utdraget kaos, ett kaos som titt som tätt gjorde honom smått förvirrad.
Under de lyckliga åren, när barnen ännu var små, när han och hustrun just hade flyttat till huset, var den period som han i minnet ofta återvände till. Men varje gång tankarna kom, gjorde det så ont. Huset som en gång var deras gemensamma stolthet, var numer endast ett plågsamt monument, och de tomma tysta rummen gjorde hans saknad ännu värre. Barnen var sedan länge utflugna. Äldsta sonen Bengt, bodde med famijen i Västerås, medan dottern Karin nyss flyttat med sin nya man till en tvåa i Sundbyberg. Barnen med familjer brukade hälsa på vid olika högtider, såsom jul, midsommar och vissa födelsedagar.
En dag åkte Axel i sin bil till kyrkogården. Det var alltid lika tungt och smärtsamt att titta på den där stenen, där hustruns namn fanns ingraverat. Han böjde sig försiktigt ner, och med sin medhavda spade gjorde han ett hål för de blommor som skulle planteras. Eldröda rosor. Precis det som han en gång gav, när deras kärlek var ny och outforskad. Eldröda rosor, det som en gång fanns i den brudbukett när de unga tu lovade varandra evig trohet. Men vad fanns kvar? En outhärdlig tärande saknad, som för varje dag gjorde världen än mörkare.
När Axel någon dag före besöket vid graven, var på sitt obligatoriska läkarbesök, tittade doktor Asp honom djupt in i hans ögon. - "Nå, Axel, blodtrycket är inte det allra bästa. Dina övriga värden är inte heller tillfredställande. Sover du på nätterna?" Axel tittade upp, med en liten bekymrad rynka i pannan.- "Sover? Nää, det har jag inte gjort sen tryggheten försvann." - "Axel menar hustruns bortgång?" - "Jo, och nu har det liksom slagit sig som en stor knut därinne, om nu doktorn förstår." - "Jag skriver ut lite lugnande till dig Axel, som du ska ta två gånger per dag, eller vid behov." - "Vad för slags diagnos ställer doktorn, vad kan man kalla sånt här när hjärtat värker, och alla minnen gör ont. Vad säger doktorn?"
-"Jodu kära Axel, diagnosen heter saknad. Du förstår riktigt svår saknad förvandlar ens sinnen, den gör att allt som tidigare varit en självklarhet, försätts ur sina normala banor. Jag hoppas att du tar din medicin, så ska nog allt bli till det bättre, så småningom." När Axel kom hem den kvällen, ringde han dottern. - "Doktorn har skickat med en massa piller, mot en sjukdom som inte går att kurera på medicinsk väg." - "Men snälla pappa, är det nåt allvarligt, hur lyder diagnosen?" - "Min kära dotter, diagnosen heter saknad, saknad och åter saknad. Och inga piller i världen kan nånsin ersätta den tomhet som din mor lämnade efter sig." Och ännu en gång hörde hans dotter hur fadern upprepade vad som nyss sagts. -"Diagnosen heter saknad, inget annat än bitter och tom saknad."
Roger Lindqvist 2009-02-24
Under de lyckliga åren, när barnen ännu var små, när han och hustrun just hade flyttat till huset, var den period som han i minnet ofta återvände till. Men varje gång tankarna kom, gjorde det så ont. Huset som en gång var deras gemensamma stolthet, var numer endast ett plågsamt monument, och de tomma tysta rummen gjorde hans saknad ännu värre. Barnen var sedan länge utflugna. Äldsta sonen Bengt, bodde med famijen i Västerås, medan dottern Karin nyss flyttat med sin nya man till en tvåa i Sundbyberg. Barnen med familjer brukade hälsa på vid olika högtider, såsom jul, midsommar och vissa födelsedagar.
En dag åkte Axel i sin bil till kyrkogården. Det var alltid lika tungt och smärtsamt att titta på den där stenen, där hustruns namn fanns ingraverat. Han böjde sig försiktigt ner, och med sin medhavda spade gjorde han ett hål för de blommor som skulle planteras. Eldröda rosor. Precis det som han en gång gav, när deras kärlek var ny och outforskad. Eldröda rosor, det som en gång fanns i den brudbukett när de unga tu lovade varandra evig trohet. Men vad fanns kvar? En outhärdlig tärande saknad, som för varje dag gjorde världen än mörkare.
När Axel någon dag före besöket vid graven, var på sitt obligatoriska läkarbesök, tittade doktor Asp honom djupt in i hans ögon. - "Nå, Axel, blodtrycket är inte det allra bästa. Dina övriga värden är inte heller tillfredställande. Sover du på nätterna?" Axel tittade upp, med en liten bekymrad rynka i pannan.- "Sover? Nää, det har jag inte gjort sen tryggheten försvann." - "Axel menar hustruns bortgång?" - "Jo, och nu har det liksom slagit sig som en stor knut därinne, om nu doktorn förstår." - "Jag skriver ut lite lugnande till dig Axel, som du ska ta två gånger per dag, eller vid behov." - "Vad för slags diagnos ställer doktorn, vad kan man kalla sånt här när hjärtat värker, och alla minnen gör ont. Vad säger doktorn?"
-"Jodu kära Axel, diagnosen heter saknad. Du förstår riktigt svår saknad förvandlar ens sinnen, den gör att allt som tidigare varit en självklarhet, försätts ur sina normala banor. Jag hoppas att du tar din medicin, så ska nog allt bli till det bättre, så småningom." När Axel kom hem den kvällen, ringde han dottern. - "Doktorn har skickat med en massa piller, mot en sjukdom som inte går att kurera på medicinsk väg." - "Men snälla pappa, är det nåt allvarligt, hur lyder diagnosen?" - "Min kära dotter, diagnosen heter saknad, saknad och åter saknad. Och inga piller i världen kan nånsin ersätta den tomhet som din mor lämnade efter sig." Och ännu en gång hörde hans dotter hur fadern upprepade vad som nyss sagts. -"Diagnosen heter saknad, inget annat än bitter och tom saknad."
Roger Lindqvist 2009-02-24
Kommentarer
Trackback
