Eftertänksamhetens kranka blekhet
Livet består av en massa olika vägval. Ibland kommer man fram till en korsning, och man har ingen aning åt vilket håll man ska gå. När man som jag, passerat de femtio, tittar man i vissa sentimentala stunder tillbaks i sin backspegel, för att bistert konstatera att man kanske inte tog de chanser, som en gång bjöds. Alltsedan de tidiga tonåren, drömde jag om att bli musiker på heltid. Det var den ultimata drömmen, att åka som medlem i ett band på turné runt om i landet. Strax efter att Robert fötts i juni 1984, fick jag ett telefonsamtal av ett välkänt dansband från Västerbotten. Mannen i andra änden, frågade om jag ville börja spela i deras heltidsband. Orkestern i fråga, turnérade dels i Sverige men gjorde även avstickare till Norge.
Vid den aktuella tiden, hade vi två små barn hemma. Andreas f. -82, o som jag tidigare nämnt Robert f. -84. Jag hade även fått löfte, om att få fast jobb inom landstinget där jag var anställd. Jag var också medlem i ett lokalt dansband på orten. Med spelningar flera gånger per månad. Svaret blev därför, Nej!
En annan chans som gick mig ur händerna (mitt eget fel) var den förfrågan jag fick, också den i mitten av 1980-talet. Rektorn för kommunala musikskolan i Piteå Curt Nilsson, ville ha mig som slagverkslärare under en period. -"Men jag är ju inte utbildad." Minns jag att jag sa. - "Spelar ingen roll, jag vet ju vad du kan." Också där svek mig modet. Svaret blev återigen, Nej!
Jag är absolut ingen bitter gammal knarrig gubbe, som sitter härhemma och är sur. Absolut inte! Men det händer ibland - inte ofta - att jag tänker på hur det skulle blivit om jag tackat ja, istället för alla dessa tråkiga nej. När chanserna dök upp, så fanns det ju så mycket annat runt omkring, som jag istället hårdprioriterade. Barnen tex, inte kul att ringa hem från Stadshotellet i Ystad, till sina små, för att vecka ut o vecka in säga gó natt genom en telefonlur. Eller när barnen frågade efter sin pappa, få till svar: "Pappa har ett två veckors speljobb på ett hotell i Halmstad." "Kommer pappa hem snart.?" "Nää, han måste slutföra sin turné först. Han kommer om två veckor." Kanske inte så kul?
Roger 1987.
Vid den aktuella tiden, hade vi två små barn hemma. Andreas f. -82, o som jag tidigare nämnt Robert f. -84. Jag hade även fått löfte, om att få fast jobb inom landstinget där jag var anställd. Jag var också medlem i ett lokalt dansband på orten. Med spelningar flera gånger per månad. Svaret blev därför, Nej!
En annan chans som gick mig ur händerna (mitt eget fel) var den förfrågan jag fick, också den i mitten av 1980-talet. Rektorn för kommunala musikskolan i Piteå Curt Nilsson, ville ha mig som slagverkslärare under en period. -"Men jag är ju inte utbildad." Minns jag att jag sa. - "Spelar ingen roll, jag vet ju vad du kan." Också där svek mig modet. Svaret blev återigen, Nej!
Jag är absolut ingen bitter gammal knarrig gubbe, som sitter härhemma och är sur. Absolut inte! Men det händer ibland - inte ofta - att jag tänker på hur det skulle blivit om jag tackat ja, istället för alla dessa tråkiga nej. När chanserna dök upp, så fanns det ju så mycket annat runt omkring, som jag istället hårdprioriterade. Barnen tex, inte kul att ringa hem från Stadshotellet i Ystad, till sina små, för att vecka ut o vecka in säga gó natt genom en telefonlur. Eller när barnen frågade efter sin pappa, få till svar: "Pappa har ett två veckors speljobb på ett hotell i Halmstad." "Kommer pappa hem snart.?" "Nää, han måste slutföra sin turné först. Han kommer om två veckor." Kanske inte så kul?
Roger 1987.
Kommentarer
Trackback
