Ett tragiskt lumparminne
Den 7:e augusti 1978 ryckte jag in på S3 i Boden. Där skulle jag tillbringa de närmaste 227 dagarna, fram till muck den 23 mars året därpå. Jag blev så småningom förflyttad till 5:e kompaniet på I19, ("malajkompaniet) eller handräckningsman som det officiellt kallades. Ryggen var min svagaste punkt, och när jag var på hinderbanan med full krigsutrustning, sa kroppen till slut ifrån på det bestämdaste. Ryggen har sen dess i tid och otid fortsatt att ställa till trassel för mig.
Många nya bekantskaper blev det så småningom. Det var Kruuka, Aidanpää, Hietela, Mellqvist (Stockholmskis med stort musikintresse, vi kom bra överens) Danielsson (kompis fr. Böle, också trummis) Lundkvist m.f l. Så fanns det en kille från Gällivare som hette Öström. Han och jag möttes vid ett tillfälle i biblioteket, där vi lyssnade på musik. Jag fick då veta att han liksom jag, var trummis i ett dansband. Bandet hette Wostoks, och hade strax före spelat in en LP skiva, som han ville att jag skulle lyssna på. Detsamma gällde mig, vi hade i mitt band också gjort en inspelning, en EP med fyra låtar, som jag gav till Öström för "recension." Vi kom ganska bra överens vi två, och Öström var en glad kille med glimten i ena ögonvrån.
Den stora dagen kom. Den som vi alla längtat efter sen inryckning. Men det var nåt som fattades, när vi skulle ta det obligatoriska gruppfotot. Så plötsligt förstod jag vad det var. Öström min trummiskollega var inte där. När jag så till sist frågade en av killarna, vart Öström tagit vägen, fick jag det chockartade svaret att han var död. -"Död, men det kan väl inte vara möjligt." Stammade jag fram. Jo, han var död, oåterkalleligen borta för alltid. Öström, killen från Gällivare med den där glimten i ögat. -"Men hur och varför?" Fortsatte mitt frågande. "Död för egen hand. Ihjälgasad!"
Det tog ganska länge innan jag riktigt förstod allvaret i denna tragiska historia. Och det händer faktiskt nån gång än idag, att jag tänker tillbaks på Öström från Gällivare, och hans alltför tidiga och onödiga död. Den 23 mars är det 30 år sedan jag muckade från 5:e kompaniet på I19 i Boden. Jag har sen dess hunnit med många saker i mitt liv. Nu i somras blev jag farfar för första gången. Och det händer som sagt att jag tänker på, vad som egentligen gjorde att en till synes frisk ung person i 20 års åldern fattade detta drastiska beslut. Öström fick aldrig som jag, uppleva glädjen med att vid 50 års ålder blicka tillbaks, se sina barn växa upp, och dessutom få privilegiet att en dag bli det bästa som finns, nämligen farfar.
Andra man från höger, min trumkollega och lumparkompis Öström
från Gällivare, som dog alldeles för tidigt.
Många nya bekantskaper blev det så småningom. Det var Kruuka, Aidanpää, Hietela, Mellqvist (Stockholmskis med stort musikintresse, vi kom bra överens) Danielsson (kompis fr. Böle, också trummis) Lundkvist m.f l. Så fanns det en kille från Gällivare som hette Öström. Han och jag möttes vid ett tillfälle i biblioteket, där vi lyssnade på musik. Jag fick då veta att han liksom jag, var trummis i ett dansband. Bandet hette Wostoks, och hade strax före spelat in en LP skiva, som han ville att jag skulle lyssna på. Detsamma gällde mig, vi hade i mitt band också gjort en inspelning, en EP med fyra låtar, som jag gav till Öström för "recension." Vi kom ganska bra överens vi två, och Öström var en glad kille med glimten i ena ögonvrån.
Den stora dagen kom. Den som vi alla längtat efter sen inryckning. Men det var nåt som fattades, när vi skulle ta det obligatoriska gruppfotot. Så plötsligt förstod jag vad det var. Öström min trummiskollega var inte där. När jag så till sist frågade en av killarna, vart Öström tagit vägen, fick jag det chockartade svaret att han var död. -"Död, men det kan väl inte vara möjligt." Stammade jag fram. Jo, han var död, oåterkalleligen borta för alltid. Öström, killen från Gällivare med den där glimten i ögat. -"Men hur och varför?" Fortsatte mitt frågande. "Död för egen hand. Ihjälgasad!"
Det tog ganska länge innan jag riktigt förstod allvaret i denna tragiska historia. Och det händer faktiskt nån gång än idag, att jag tänker tillbaks på Öström från Gällivare, och hans alltför tidiga och onödiga död. Den 23 mars är det 30 år sedan jag muckade från 5:e kompaniet på I19 i Boden. Jag har sen dess hunnit med många saker i mitt liv. Nu i somras blev jag farfar för första gången. Och det händer som sagt att jag tänker på, vad som egentligen gjorde att en till synes frisk ung person i 20 års åldern fattade detta drastiska beslut. Öström fick aldrig som jag, uppleva glädjen med att vid 50 års ålder blicka tillbaks, se sina barn växa upp, och dessutom få privilegiet att en dag bli det bästa som finns, nämligen farfar.
Andra man från höger, min trumkollega och lumparkompis Öström
från Gällivare, som dog alldeles för tidigt.
Kommentarer
Trackback
