Roger Lindqvist

Det blev en kortvarig lycka. Men säg det som varar för evigt? Det var den där oförglömliga sommaren 1992, när min far och hans dotter förenades efter 46 år. Vanja var även min och min syster Gerds halvsyskon. Vanja föddes 1946, efter ett kort-kort förhållande mellan min far och Vanjas mor Vasti. Ibland kan det gå lite tokigt här i livet. Och Vanja växte så småningom upp hos sin mormor och morfar. Det skulle dröja åtskilliga år innan jag fick reda på min okända storasyster. En dag tog jag mod till mig och helt sonika ringde henne. Efter nån dag stod jag bakom hennes dörr, med lite darriga ben. Vad som sen hände kanske skulle platsa som tårfylld berättelse i nån veckotidning. Hur som helst korsades allas våra vägar en varm sommardag 1992. Under de tre följande åren, försökte vi umgås så fort vi bara kunde. Vanja var gift med Ingmar, och hade tre barn, tillika även min fars barnbarn. Glädjen kunde man inte ta miste på, de stunder vi träffades. Men en tidig marsmorgon kom ett telefonsamtal, som kom att förändra allt. Vanjas man Ingmar, ringde för att meddela, att Vanja dött under natten. Vanjas epilepsi, ledde till hennes alltför tidiga död. Min far var alldeles förstörd, vi som nyss hade "upptäckt" varandra, efter alla år, och nu, ja nu var allt borta för evigt. Ganska så länge efter sin dotters död, besökte min far hennes grav regelbundet. Och jag tror att han brottades med tanken, varför det hade blivit som det blivit. Nästan exakt 10 år efter Vanjas död, somnade min far in efter en lång och segdragen kamp med Alzheimerssjukdom. Och det händer ibland gång som annan,att även jag tänker i samma tankebanor som min far.Varför blev det som det blev? Men på den frågan finns nog tyvärr inget fullständigt och tillfredställande svar.

Det var sommaren 1992 som vi äntligen möttes. Fr v. min far John, Vanja,
Gerd och Roger. Vanja dog den 24 mars 1995. Min far dog nästan exakt
10 år efter, den 4 juni 2005.