Ni som här inträden låten hoppet fara
I ett rött stenhus mitt i byn fanns folktandvården. Detta var för mig skräckens boning på jorden. "Ni som här inträden låten hoppet fara." Ungefär så kändes det när jag som barn var tvungen till besök. Natten före var värst. I mitt rum fanns ett gammaldags fönster med två små glas uppe och två större därnere, samt en stor stomme i mitten. På kvällen drog min far ner den gula rullgardinen. När gatljuset sen lyste i natten, så avtecknades skuggan av ett kors i mitten av fönstret. Kanske en symbol för det stundande tandläkarbesöket.
Morgonen kom efter en nervös natt. Det var knappt att man fick i sig någon frukost. Efter ett ivrigt tandborstande och mycket spott, äntrade jag min blåa cykel Everton. Jo, den hette faktiskt så, precis som det engelska fotbollslaget. Cykeln parkerades framför folktandvården, och sedan var det fem tunga trappsteg upp till dörren. Ibland kunde man vintertid upptäcka blodspår i snön. Ett bevis på att här hade det minsann torterats människor.
I helvetets förgård, d.v.s. väntrummet, skulle jag vänta till dess att mitt namn ropades upp. Titt som tätt satt där andra olyckliga människor också. T.e.x. nån gammal tant, ivrigt bläddrande i ett två år gammalt exemplar av Året Runt. Men vänta, hon måste väl ha lösgom, eller? Till saken hör, att jag i mina dystraste stunder längtade till den dagen jag skulle bli pensionär, det skulle snabbt räknat bara dröja en si så där 53 år. I min föreställningsvärld, så hade alla gamla tandprotes.
Tänk att komma till tandläkaren, ta ut sina tänder, lägga dem på en bricka, sen så kunde tandläkareländet trixa och dona bäst han ville. Under tiden kunde man ju köpa sig en glass i kiosken bredvid. Eftersom garnityret var på trimmning, var det helt uteslutet att äta kola, det var den enda nackdelen. Efter nån timme hämtades de nypolerade tänderna. Pensionärerna visste inte hur lyckliga dom var. Borrens ilskna ljud hördes ut i väntrummet. Det var en lång och nervös väntan. Stundom infann sig tanken, att helt sonika rusa därifrån, hoppa upp på min Everton och fly för livet.
Sköterskan ropade så mitt namn, och handsvetten torkades av mot byxorna. Nu fanns ingen återvändo, och snabbt förpassades jag ner i den svarta tortyrstolen. Nu kunde vad som helst hända. Tanddoktorn närmade sig med ett illmarigt leende. Inom loppet av en sekund, lika snabb som en anfallande kobra, fanns hans fingrar i min mun. -"Gapa min söta!"sa han på sitt speciella och smått bisarra sätt. När jag blundat klart och tittade upp, syntes ett par svarta hornbågade glasögon med en intensivt stirrande blick däri, som återigen gav mig uppmaningen: -"Gapa min söta!"
Efter en stunds undersökning slängdes tortyrredskapen, lampan släcktes och tanddoktorn muttrade något till sköterskan. Snabbt spreds glädjen i min kropp, helvetet var över, jag hade besegrat ondskans makt och övervunnit fasornas fasa. Av bara farten hämtades kläderna i hallen, och med ett språng satt jag återigen på min älskade blå Everton, på väg ut i livet och friheten. Nu skulle här borstas tänder, för att återigen lura både tandtroll och hemska monster tandläkare.
- "Gapa min söta!" Sa han på sitt oefterhärmliga sätt.
Morgonen kom efter en nervös natt. Det var knappt att man fick i sig någon frukost. Efter ett ivrigt tandborstande och mycket spott, äntrade jag min blåa cykel Everton. Jo, den hette faktiskt så, precis som det engelska fotbollslaget. Cykeln parkerades framför folktandvården, och sedan var det fem tunga trappsteg upp till dörren. Ibland kunde man vintertid upptäcka blodspår i snön. Ett bevis på att här hade det minsann torterats människor.
I helvetets förgård, d.v.s. väntrummet, skulle jag vänta till dess att mitt namn ropades upp. Titt som tätt satt där andra olyckliga människor också. T.e.x. nån gammal tant, ivrigt bläddrande i ett två år gammalt exemplar av Året Runt. Men vänta, hon måste väl ha lösgom, eller? Till saken hör, att jag i mina dystraste stunder längtade till den dagen jag skulle bli pensionär, det skulle snabbt räknat bara dröja en si så där 53 år. I min föreställningsvärld, så hade alla gamla tandprotes.
Tänk att komma till tandläkaren, ta ut sina tänder, lägga dem på en bricka, sen så kunde tandläkareländet trixa och dona bäst han ville. Under tiden kunde man ju köpa sig en glass i kiosken bredvid. Eftersom garnityret var på trimmning, var det helt uteslutet att äta kola, det var den enda nackdelen. Efter nån timme hämtades de nypolerade tänderna. Pensionärerna visste inte hur lyckliga dom var. Borrens ilskna ljud hördes ut i väntrummet. Det var en lång och nervös väntan. Stundom infann sig tanken, att helt sonika rusa därifrån, hoppa upp på min Everton och fly för livet.
Sköterskan ropade så mitt namn, och handsvetten torkades av mot byxorna. Nu fanns ingen återvändo, och snabbt förpassades jag ner i den svarta tortyrstolen. Nu kunde vad som helst hända. Tanddoktorn närmade sig med ett illmarigt leende. Inom loppet av en sekund, lika snabb som en anfallande kobra, fanns hans fingrar i min mun. -"Gapa min söta!"sa han på sitt speciella och smått bisarra sätt. När jag blundat klart och tittade upp, syntes ett par svarta hornbågade glasögon med en intensivt stirrande blick däri, som återigen gav mig uppmaningen: -"Gapa min söta!"
Efter en stunds undersökning slängdes tortyrredskapen, lampan släcktes och tanddoktorn muttrade något till sköterskan. Snabbt spreds glädjen i min kropp, helvetet var över, jag hade besegrat ondskans makt och övervunnit fasornas fasa. Av bara farten hämtades kläderna i hallen, och med ett språng satt jag återigen på min älskade blå Everton, på väg ut i livet och friheten. Nu skulle här borstas tänder, för att återigen lura både tandtroll och hemska monster tandläkare.
- "Gapa min söta!" Sa han på sitt oefterhärmliga sätt.
Kommentarer
Trackback
