Roger Lindqvist

Sommaren 1974, befann jag mig i Östtyskland. Vi var ett gäng ungdomar från musikskolan i Piteå, som inbjudits på en 14 dagars konsertturné. Spelschemat var ganska så hektiskt. Men det hände ibland att vi lyckades få lite ledighet, som vi disponerade till att åka runt omkring och titta på diverse sevärdheter. En av dessa sk sevärdheter, var det gamla koncentrationslägret Buchenwald, beläget utanför Weimar i delstaten Thüringen. "Arbeit macht freiheit," stod det med stora bokstäver när vi gick in på de område, där nära 57.000 människor miste sin liv under andra världskriget. Det kändes en aning bisarrt, att vandra omkring på den mark där så mycket oskyldigt blod spillts. Stora montrar med skor från lägerfångar fanns bevarade. Även stora berg av människohår, fanns till beskådande, som i sin tur vittnade om ett ohyggligt lidande. Krematorieugnar, förkrympta människokranier, prygelbockar, ja allt som fanns där, allt det vi såg fick mig och många andra, att må psykiskt illa. Detta om något, måste väl vara ett kvitto på den största mänskliga dårskap som någonsin har funnits. Det är nästan så att man skämdes av att tillhöra det mänskliga släktet. Och jag hoppas vid Gud, att vi drar lärdom av vad som en gång hände, och att vi aldrig aldrig låter detta skamliga någonsin mer inträffa.

Krematorieugnar i Buchenwald. Sommaren 1974.
Foto: Roger Lindqvist