Roger Lindqvist

Den vitklädde doktor "död", tittade på mig med allvarlig blick. "Vad jag kan se är det en cancertumör du har." Med de orden gick jag till min väntande säng, på Thoraxkliniken i Umeå. Jag tänkte inget speciellt, gjorde inget drastiskt, i mitt försök att ta in "sanningen." Nästkommande morgon skulle det ske. Dvs min inplanerade lungoperation, där min "fiende" skulle avlägsnas, för att inte ställa till mer skada. Jag var 47 vid det aktuella tillfället, och började mentalt att planera min förestående död. Jag visste ungefär var jag skulle ligga, jag visste också att min sista plats inte skulle bli så långt från en nyligen avliden jobbarkompis. Tänk så mycket tankar denna min tumör gav upphov till, tänk...........

Fortsättningen på historien, blev en helt annan. Istället för en tidig död överlevde jag både ingreppet, och vad som senare skulle komma. Doktor "död" blev istället doktor "liv" och när vi tog farväl av varandra en fredagseftermiddag, var han nog lika nöjd och glad som jag. Tumören var en snällare variant än vad man först trodde. Och vid hemkomsten kändes det som om jag fått livet tillbaka. Samma natt åkte jag i ilfart med ambulans till lasarettet i Piteå. Smärtan var olidlig, kunde knappt andas, men man konstaterade att det förelåg ingen fara. Hem igen efter två dagar, fullproppad med morfintabletter, såg "syner" i dimmorna, men tack och lov jag var vid liv. Många intryck skulle smältas, från den allra första gång jag först fick min dom  på sjukhuset i Sunderbyn.

Skrivandet kom till min räddning. Att ha detta privilegium, att kunna fylla dessa vita tomma ark, att få ut all den smärta besvikelse och ångest, som min "fiende" orsakat under många långa vintermånader, ja det var guld värt. En dag såg jag som i ett töcken, hur min hand formade en massa bokstäver på ett papper, det blev till den dikt som finns här nedan. Och hörrni, var rädda om er alla där ute, lev medan ni kan, gör det där som du länge tänkt på, i morgon kanske det är försent.

Rum nummer 10

I ett trångt litet rum
med vita kala väggar
inryms hela min värld för tillfället
Så kliniskt så sjukhustypiskt
att jag knappt kan andas
Utanför i de oändliga korridorerna
hörs ljud av fötters hasande
ibland skyndsamt springande
på väg mot olika mål
i detta smärtornas hus

Det onda som invaderat mitt inre
ligger väl dolt där inuti
nonchalant hånleende
hånfullt och nyckfullt parasiterande
i en kropp som inte längre är min

De besvär som det onda ger
motas hjälpsamt bort
av sjuksystrar med morfin som vapen
Men det är en kamp i ett krig
ett ojämt sådant som förs

Tankarna på döden skrämmer
inför den oundvikliga resa
ut i de okändas marker
Men kanske är det i dödens närhet
jag uppskattar livet allra mest

ROGER LINDQVIST