EN OKÄND SYSTER
Det kändes en aning nervöst den där dagen, som jag knackade på hos min okända syster för första gången. Några veckor tidigare, en sen kväll, hade jag äntligen fattat så pass mycket mod att jag kände det var dags att ta kontakt. Vi hade under alla dessa år bott inte så långt från varandra, och nån gång i tonåren blev jag varse om hennes existens. Men det skulle dröja drygt tjugo år, innan jag en höstdag 1992 för första gången tog det avgörande steget att försöka lära känna min för mig helt okända storasyster.
Att hon var min fars dotter, rådde ingen tvekan om i samma stund som hon öppnade sin dörr. Att för allra första gång blicka in i sin systers ögon, efter alla år var en svindlande känsla, på snudd av overklighet. Och när vi sen satte oss till bords, kunde vi inte slita blicken från varandra. Det var mycket frågor, så vi pratade i mun på varandra, men jag tror att hon liksom jag kände en verklig lättnad och djup glädje att detta möte hade kommit till stånd. En tid därpå, möttes vi alla inblandade, dvs min systers familj, make och barn, samt min far och mor, min familj och även min andra syster som jag växt upp med.
Stämmningen var hjärtlig, och det kom en och annan tår när min far omfamnade sin "förlorade dotter," efter alla förlorade år. Jag tror och jag vet att mötet med min syster gjorde oss alla gott. Min far hade raskt fått en dotter, tre barnbarn och en måg. Och den som var en drivande kraft genom allt detta, var faktiskt min mor, som länge hade längtat över att få uppleva den här stunden. De följande dryga två åren, träffades vi så fort vi bara kunde. Men att försöka "ta igen" det som gått till spillo, visade sig vara en omöjlighet, och jag tror att vi alla när vi möttes, försökte enbart befinna oss i nuet och liksom "här-och nu" endast njuta av dessa stunder.
Men så hände det som inte får hända. En tidig morgon i mars 1995, ringer telefonen. Det är min systers man som berättar den sorgliga nyheten, att hon dött under natten pga ett epileptiskt anfall, och hans röst verkar frånvarande, så sorgsam och djupt ledsen. Precis när vi äntligen fått kontakt, tänker jag och kan nästan inte fatta liksom alla de övriga att detta är sant. Begravningsdagen kom, och jag och min far var där för att ta ett sista farväl. På vägen hem, med ögonen förblindade av tårar, tittade min far på mig och sa: "Tack ska du ha för att du hittade henne, om du bara visste hur ont det gör. Men jag är glad att vi fick den här tiden, det är ju bättre än ingenting."
Så kan det gå här i livet, och ibland blir det inga lyckliga slut som på film, men vad som än händer har livet ändå något att lära oss alla, ibland på gott och ibland på ont. Men en viktig sak har jag lärt, ta aldrig något för givet, njut av stunden, njut av tillvaron så länge som livet ler. För kanske i nästa stund har alla förutsättningar ändrats.
Att hon var min fars dotter, rådde ingen tvekan om i samma stund som hon öppnade sin dörr. Att för allra första gång blicka in i sin systers ögon, efter alla år var en svindlande känsla, på snudd av overklighet. Och när vi sen satte oss till bords, kunde vi inte slita blicken från varandra. Det var mycket frågor, så vi pratade i mun på varandra, men jag tror att hon liksom jag kände en verklig lättnad och djup glädje att detta möte hade kommit till stånd. En tid därpå, möttes vi alla inblandade, dvs min systers familj, make och barn, samt min far och mor, min familj och även min andra syster som jag växt upp med.
Stämmningen var hjärtlig, och det kom en och annan tår när min far omfamnade sin "förlorade dotter," efter alla förlorade år. Jag tror och jag vet att mötet med min syster gjorde oss alla gott. Min far hade raskt fått en dotter, tre barnbarn och en måg. Och den som var en drivande kraft genom allt detta, var faktiskt min mor, som länge hade längtat över att få uppleva den här stunden. De följande dryga två åren, träffades vi så fort vi bara kunde. Men att försöka "ta igen" det som gått till spillo, visade sig vara en omöjlighet, och jag tror att vi alla när vi möttes, försökte enbart befinna oss i nuet och liksom "här-och nu" endast njuta av dessa stunder.
Men så hände det som inte får hända. En tidig morgon i mars 1995, ringer telefonen. Det är min systers man som berättar den sorgliga nyheten, att hon dött under natten pga ett epileptiskt anfall, och hans röst verkar frånvarande, så sorgsam och djupt ledsen. Precis när vi äntligen fått kontakt, tänker jag och kan nästan inte fatta liksom alla de övriga att detta är sant. Begravningsdagen kom, och jag och min far var där för att ta ett sista farväl. På vägen hem, med ögonen förblindade av tårar, tittade min far på mig och sa: "Tack ska du ha för att du hittade henne, om du bara visste hur ont det gör. Men jag är glad att vi fick den här tiden, det är ju bättre än ingenting."
Så kan det gå här i livet, och ibland blir det inga lyckliga slut som på film, men vad som än händer har livet ändå något att lära oss alla, ibland på gott och ibland på ont. Men en viktig sak har jag lärt, ta aldrig något för givet, njut av stunden, njut av tillvaron så länge som livet ler. För kanske i nästa stund har alla förutsättningar ändrats.
Kommentarer
Trackback
