Roger Lindqvist

Ante, Jennie och Norah, har varit och hälsat på. Alltid lika roliga och hjärtliga besök. Norah har i vanlig ordning varit huvudperson, hon är som ett tindrande ljus där hon sitter i sin stol vid vårt köksbord. Mörkret har stilla sänkt sig, där utanför vårt fönster. Men jag tycks ändå ana, att det blivit litegrann ljusare om dagarna. Strax ska vi äta, Bettan håller på att förbereda därinne i köket. Mat på bordet, det är inte illa. Tak över huvudet, jajamen. Självklart? Absolut inte. Ja, de här sakerna, som jag just nämnt, den fina kontakten med barn och barnbarn, samspelet oss emellan, är ju för oss en viktig ingrediens i tillvaron. För tänk om det inte vore så? Jag ryser, för jag vet att det finns dysfunktionella familjer där samarbetet inte fungerar. Att bygga upp ett förtroende, kan ta åratal, att rasera densamma, kan gå med blixtens hastighet.

Att bygga en stabil grund för sitt barn eller barnbarn, skapar en samhörighet och tillika värme och trygghet, i vuxen ålder. Leder du in det lilla barnet på fel spår, kan det slå tillbaks på dig själv längre fram i livet. Därför känner man en sån respekt och ödmjukhet i våra möten. Det fanns en tid i livet, när jag tyckte att allt i min omvärld var en självklarhet, så är det definitivt inte längre. Låter jag som en psykolog? Kanske det. Denna vanliga dag i mitt liv.