Roger Lindqvist

Igår möttes vi för första gången sen "skilsmässan", Jerry och jag. Han stod där vid bensinmacken, och såg så så väldigt ledsen ut. Inte undra på det, hans lack var inte som den en gång var, han hade åldrats, och det väldigt märkbart. Vem/vad talar jag om? Jo, "min" bil, som blev som en riktig kompis under åren jag jobbade ute på Sjukhemmet i Öjebyn. Vi delade allt i vått och torrt. Och jag hävdar bestämt att Jerry, (döpt eftr. reg.nr.) var precis lika glad som jag var, de där efterlängtade fredagseftermiddagarna, när ledigheten närmade sig med stormsteg. Nåja, som ni förstått så har Jerry inget mänskligt blod i sina ådror, istället rinner där olja istället. Jerry var en Caddy Kombi av årsm. -96, landstinget köpte in "honom" till den Transportcentral där jag en gång var anställd, och vi kamperade alltså ihop en massa av år.

Det visade sig att Jerrys nye ägare faktiskt var min tremänning Niklas, bosatt i Hemmingsmark, och innehavare av en firma som b la pysslar på med snöröjning, markarbeten mm. Ja, vi stod där en stund, innan Niklas sa: "Hörrudu, vi är ju schläkt!" "Jaha, men nu får du ursäkta, jag känner inte igen dig" När han sen sa sitt namn så visste jag. Har inte setts på flera år nämligen., kanske därför. Men en sak vet jag, Jerry, han kunde man bara inte ta miste på.