Roger Lindqvist

Norrbottens Läns Landsting var min arbetsgivare 1976-2008. Visserligen har jag inte jobbat de senaste åren, men det var inte förrän i höstas, som vi "skildes", på officiell väg så att säga. Ur hjärtat kommet så är jag den gladaste, att äntligen slippa alla dessa indragningar, varsel, stormöten, personal som mår illa, sparbeting på tusen o åter tusentals kronor, inhyrda jättedyra konsulter som berättar om o om igen, att "Kostymen är för stor, vi måste återigen se över vår dåliga ekonomi." Hur många gånger jag har hört detta? Åtskilliga. Det började redan 1981-82, jag jobbade då på Furunäsets sjukhus i Piteå. Efter 15 år, flyttade jag vidare ut till Sjukhemmet i Öjebyn. Lagandan var förträfflig, bra arbetskompisar, en chef som vi alla gillade till 100%. Så kommer nya ålägganden, arbetsglädjen vittras så småningom sönder, beroende på alla dessa orimliga sparkrav i pati o minut. Sen återstår inte mer än ett tomt skal av alla anställda, men vet ni, jo vi ska prestera som tidigare, fastän mycket mycket mer. Jag tycker uppriktigt synd om alla de som fortfarande är kvar på den där skutan, (landstinget) o jag tror att den alldeles snart kommer till att sjunka, ungefär som Titanic, en gång gjorde.