Roger Lindqvist

Det fanns en tid i mitt liv, när jag tycktes vara odödlig. Det var en ren självklarhet att vakna upp frisk och nyter vareviga morgon. Morsans mat stod på bordet, farsan ordnade allt det praktiska runt omkring. Och därutanför vårt köksfönster, rullade världen på i samma slags takt , som den alltid gjort, och som jag trodde alltid för all evighet skulle göra. Inte för att jag kanske var mer naiv, än alla andra, men det  skulle bara vara så. Åren kom, åren gick, och för varenda upplevd med eller motgång formades jag som person och individ. Livets inre karta har under åren skrivits om rejält, för att inte säga Totalt, vår jord snurrar ännu omkring däruppe i den eviga rymden, och jag finns fortfarande här kvar, även om jag ibland tyckt att "snurrandet" har gått alltför fort, och jag nästan krampaktigt lagt ner hela min själ, bara för att hålla mig kvar.

Men så sitter jag här, i en tidig morgon, och när jag nu blickar mig omkring är det med en betydligt mer mogen blick som jag iakttar min omvärld. Mognad är ju en process, som man inte bara sas får, du måste banne mig kämpa för varje liten del av den. Den är inte gratis (som många tror) den är exklusiv och dyr, den realiseras ALDRIG bort, den finns inom räckhåll, men kan ändå tyckas så fjärran. Livets mognad är ett underbart tillstånd, det kanske bästa som ett litet skruttigt människobarn nånsin kommer till att uppleva, under sin vandring i livets labyrint.