Roger Lindqvist

Sanningen att säga så känner jag mig smått mörbultad, efter det musikaliska fyrverkeri som jag var med om igår. Snackade med kusin Sune för en stund sen, och vi var båda överens - det här måste vi göra om. Vi hade som sagt en trevlig sammankomst, där musiken naturligtvis var det dominerande. Men visst hann vi sitta ner och prata gamla spelminnen också. Bl.a. om den lite vådliga färd som gjordes en vinternatt 1978, på hemväg efter en spelning i Skellefteå Folkets Park. Det var jag som den aktuella natten, körde den stora orkesterbussen, när jag "råkade" somna bakom ratten. Tur i oturen så la sig bussen snällt i en stor plogkarm, men det hade kunnat sluta mycket mer dramatiskt. För ca ett år sedan, skrev jag en artikelserie i vår lokaltidning, om alla mina minnen från dansbandsåren. Att vi blivit äldre ja, det symboliserades väl i att sen vi träffades sist, har vi alla fått oss en eller annan krämpa. Det var onda ryggar, stelhet i leder, kärlkramp, nitroglycerintabletter, ja, det låter som ett utdrag från en sjukjournal, men det var det faktiskt inte. Nu kanske det låter som om vi alla är intagna på nåt vårdhem, men jag kan försäkra - så är inte fallet, åtminstone inte än.

Mörbultad trumslagare.