När Carl-Gustaf var den roligaste gubben i världen
Jag fullständigt älskade vår TV. Från den allra första stund som min far anslöt den elektriska kabeln i uttaget därhemma. TV:n inköptes hos ICA-Lundmans i Hortlax. Ja, det vill säga, när man fortfarande sålde vitvaror, skivspelare spik och falurödfärg. Jag frossade i alla de tokiga gubbar, som passerade revy på den svartvita tv-skärmen. Stig Järrel (1910-1998), var utomordentlig som "Fibban", med sina träffsäkra monologer, skrivna av kåsören, författaren mm Erik Zetterström (1904-1997) mest känd under pseudonymen "Kar de Mumma". Där fanns även Stig Grybe f. 1928, som den underfundige "Ante" från Mobacken. Rolf Bengtsson (1931-1976) tyvärr död i tidig ålder, var björnen Baloos sångröst i Disneys "Djungelboken". Den andra halvan - Baloos talröst - gjordes stilfullt av Beppe Wolgers (1928-1986), för alltid ihågkommen i klassikern "Beppes godnattstund". John Elfström (1902-1981) var "Nutte" i Hylands hörna på lördagskvällarna, i 60-talets mitt. Men mest känd var han utan tvekan som "Åsa-Nisse" från Knohult, i mörkaste Småland. Alltid tillsammans med sin trogne vapendragare, "Klabbarparn", mustigt spelad av Artur Rolén (1894-1972).
Men utan tvekan, så var det en annan gubbe, som liksom slog knockout på mig i tidig ålder. Långt före Killinggängets; Robert Gustafsson, Johan Rehborg, Henrik Schyffert mfl. ens var påtänkta. Han var "gubben i lådan" hos Hyland i tidigt 60-tal. Han var monologernas mästare i melodiradion och på vinylskiva. Han var bilskollärare i en klassisk sketch. Han hade även "pip i luftrören", så man nästan dog av skratt. Under många år figurerade han på revyscener landet runt, tillsammans med andra tokiga gubbar i "Casinorevyn". Nämnas kan; Gösta Bernhard (1910-1986), Gunnar "Knas" Lindkvist (1916-1990), Gus Dahlström (1906-1989), Gösta Krantz (1925-2008), Holger Höglund (1906-1965), och många fler.
Carl-Gustaf Lindstedt (1921-1992), mannen med gummiansiktet, var den störste av dem alla. Ingen kunde som han leverera gags, till sin publik så att de efter föreställningens slut, låg dubbelvikta i bänkraderna, med akut magkramp som följd. 1967 medverkade Carl-Gustaf tillsammans med en annan gigant Lars Ekborg (1926-1969), i humorprogrammet "Partaj". Det var där som det odödliga uttrycket: "Har jag gjort bort mig nu igen?", myntades av blonda Margareta Sjödin. Herrarna Lindstedt / Ekborg medverkade även i Karin Falcks "Estrad" från Cirkus på Djurgården. Där firade duon stora skratt triumfer, på bästa sändningstid. Ja, våran TV, gav mig en annan dimension i tillvaron. Lägg också därtill radioprogrammen som skapade historia. Melodiradion - Tage Danielssons ide´ - spelade svenska schlagers dagarna i ända. Det var musik som gjorde lyssnaren glad, enkel lättförståelig musik som gick rakt in i hjärtat. "Svensktoppen", "Sveriges bilradio", "Tio-i-topp", "Kvällstoppen", "Skivor till kaffet", "Det ska vi fira", "Skivor för sjukskrivna", var några av de program som stod att erbjudas. Intrycken var många, och som sagt så älskade jag varje minut som medierna bjöd. Men som tidigare nämnts, så var Carl-Gustaf en stor idol, denne något fumlige rolighetsminister som han faktiskt var. En man som senare i livet också bevisade att han även kunde spela mörkare rollkaraktärer. Jag tänker då bl.a. på hans kommissarie Beck, i "Mannen på taket" i regi av Bo Widerberg från 1976, "En handelsresandes död" 1979 även den i Bo Widerbergs regi. Och som den svårt sjuke Primus Svensson i TV-serien "Babels hus" från 1981.
Carl-Gustaf Lindstedt (1921-1992)
Men utan tvekan, så var det en annan gubbe, som liksom slog knockout på mig i tidig ålder. Långt före Killinggängets; Robert Gustafsson, Johan Rehborg, Henrik Schyffert mfl. ens var påtänkta. Han var "gubben i lådan" hos Hyland i tidigt 60-tal. Han var monologernas mästare i melodiradion och på vinylskiva. Han var bilskollärare i en klassisk sketch. Han hade även "pip i luftrören", så man nästan dog av skratt. Under många år figurerade han på revyscener landet runt, tillsammans med andra tokiga gubbar i "Casinorevyn". Nämnas kan; Gösta Bernhard (1910-1986), Gunnar "Knas" Lindkvist (1916-1990), Gus Dahlström (1906-1989), Gösta Krantz (1925-2008), Holger Höglund (1906-1965), och många fler.
Carl-Gustaf Lindstedt (1921-1992), mannen med gummiansiktet, var den störste av dem alla. Ingen kunde som han leverera gags, till sin publik så att de efter föreställningens slut, låg dubbelvikta i bänkraderna, med akut magkramp som följd. 1967 medverkade Carl-Gustaf tillsammans med en annan gigant Lars Ekborg (1926-1969), i humorprogrammet "Partaj". Det var där som det odödliga uttrycket: "Har jag gjort bort mig nu igen?", myntades av blonda Margareta Sjödin. Herrarna Lindstedt / Ekborg medverkade även i Karin Falcks "Estrad" från Cirkus på Djurgården. Där firade duon stora skratt triumfer, på bästa sändningstid. Ja, våran TV, gav mig en annan dimension i tillvaron. Lägg också därtill radioprogrammen som skapade historia. Melodiradion - Tage Danielssons ide´ - spelade svenska schlagers dagarna i ända. Det var musik som gjorde lyssnaren glad, enkel lättförståelig musik som gick rakt in i hjärtat. "Svensktoppen", "Sveriges bilradio", "Tio-i-topp", "Kvällstoppen", "Skivor till kaffet", "Det ska vi fira", "Skivor för sjukskrivna", var några av de program som stod att erbjudas. Intrycken var många, och som sagt så älskade jag varje minut som medierna bjöd. Men som tidigare nämnts, så var Carl-Gustaf en stor idol, denne något fumlige rolighetsminister som han faktiskt var. En man som senare i livet också bevisade att han även kunde spela mörkare rollkaraktärer. Jag tänker då bl.a. på hans kommissarie Beck, i "Mannen på taket" i regi av Bo Widerberg från 1976, "En handelsresandes död" 1979 även den i Bo Widerbergs regi. Och som den svårt sjuke Primus Svensson i TV-serien "Babels hus" från 1981.
Carl-Gustaf Lindstedt (1921-1992)
Kommentarer
Trackback
