Roger Lindqvist

När en doktor för nåt år sedan sa, att det bästa för mina fot-benproblem, vore att röra på sig så mycket som möjligt, tog jag honom på orden. Därför försöker jag röra mig så mycket som jag bara kan. Men.......för det finns alltid ett men, ibland när jag blir lite för ambitiös, slutar det hela med att jag dagen därpå, knappt orkar ta mig ur sängen. En sån sak hände mig imorse. Med blytunga ben, släpade jag mig till frukostbordet. (Nu låter det som om jag klagar, men det  här med blogg är ju faktiskt till för att lätta sitt hjärta, och säga sin uppriktiga mening) Nåväl, idag känner jag att jag lever. Cyklade igår, som jag tycker om, spelade lite trummor också dagen före. Man vill ju så ofantligt mycket, men varje gång, som jag "gått-över-gränsen", ja, då säger kroppen ifrån - med basta. Eftersom mina höfter också har börjat ställa till besvär, så måste jag ibland tänka mig för med vad jag gör. Men som samme doktor också sa,det är bara att acceptera, och försöka göra nåt bra av sin situation. Det måttot lever jag efter vareviga dag. Därför kommer trummorna in i bilden. Var först lite tveksam när kusinen Sune ringde och ville träffas för att spela. Men när jag sen tänkt ett tag, så kände jag hur roligt det skulle bli att träffas. Det handlar om livskvalité. Musik har alltid legat mig varmt om hjärtat. Musiken har under alla år, varit mitt "extra språk". Jag valde bort det i slutet av 90-talet. Långt innan jag fick diverse hälsoproblem. Men det händer att jag får påringningar från människor, som undrar om jag inte ska börja om. Och det - ja, det ska jag inte.

Nåja, avdelningen för onödigt klagande stänger nu med omedelbar verkan. Istället ska jag avnjuta en kopp kaffe på bron ute i vårt vackra väder. Och det är också en livskvalité av allra högsta grad. Så go´morron på er alla - och ha en riktigt underbar dag.