Varför? - Jag frågar mig ibland
Det lilla barnet utforskar sin nya värld. På jakt efter alla de intressanta saker som finns runt omkring. Varför? Säger han eller hon. Varför? Frågorna är många, och som förälder försöker man så gott det nu går, att ge den lilla/lille ett så uttömmande svar som möjligt. I sin iver att känna, smaka, lukta, fråga och begrunda, lär sig det lilla barnet mer och mer för var dag som går. Och så en dag händer det otroliga; det lilla knytet, som nyss har legat i sin far och mors trygga famn, har plötsligt blivit en vuxen man/kvinna. Frågan - varför? fortsätter att göra sig gällande - även som vuxen - kanske inte längre om de olika tingens funktioner, utan större saker som t.e.x. rör de stora livsfrågorna. Härnere följer ett sådant exempel.
I morse cyklade jag till kyrkogården i Hortlax. Har för vana att göra den här turen då och då. Jag vattnar och tittar till våra anhörigas gravvårdar. Ibland tar jag mig en runda runt på gravarna. Detta gjorde jag i morse. Vid en av stenarna stannade jag till, där ligger sedan sommaren 1982, en skolkompis som tragiskt omkom i en bilolycka 25 år gammal. Han efterlämnade sambo och ett barn. På en annan plats, på samma kyrkogård ligger en annan bekant, vi spelade tillsammans under ett par år; 1972-1976, i musikskolans storband. Han var född samma år som mig, men dog 1983 i en flygolycka i USA. Han blev också endast 25 år gammal. Som parantes kan jag berätta, att en annan ung man ur samma band jag var medlem i, tog sitt liv i början av 80-talet. Han var i tjugoårsåldern. Till detta tillkommer också vetskapen om att flera av mina lumparkompisar, inte är i livet längre. Någon har självmant mött döden, medan andra mer succsesivt har avlidt till följd av drogmissbruk.
Personligen har jag inget att klaga på - möjligen vädret - har fått se och uppleva väldigt mycket under mitt snart 52-åriga liv. Denna underbara dag t.e.x., sitter jag med min hustru och dricker morronkaffet, medan vi titt som tätt får kär påhälsning av våra barn, med respektive. Inte att förglömma vårat barnbarn Norah, som ev. kommer hos oss i morgon. Och ett till som väntar.Frågan jag då automatiskt ställer mig är; vad har jag gjort, för att få det så här bra? Varför fick mina kompisar inte den chansen? Varför? Varför?
I morse cyklade jag till kyrkogården i Hortlax. Har för vana att göra den här turen då och då. Jag vattnar och tittar till våra anhörigas gravvårdar. Ibland tar jag mig en runda runt på gravarna. Detta gjorde jag i morse. Vid en av stenarna stannade jag till, där ligger sedan sommaren 1982, en skolkompis som tragiskt omkom i en bilolycka 25 år gammal. Han efterlämnade sambo och ett barn. På en annan plats, på samma kyrkogård ligger en annan bekant, vi spelade tillsammans under ett par år; 1972-1976, i musikskolans storband. Han var född samma år som mig, men dog 1983 i en flygolycka i USA. Han blev också endast 25 år gammal. Som parantes kan jag berätta, att en annan ung man ur samma band jag var medlem i, tog sitt liv i början av 80-talet. Han var i tjugoårsåldern. Till detta tillkommer också vetskapen om att flera av mina lumparkompisar, inte är i livet längre. Någon har självmant mött döden, medan andra mer succsesivt har avlidt till följd av drogmissbruk.
Personligen har jag inget att klaga på - möjligen vädret - har fått se och uppleva väldigt mycket under mitt snart 52-åriga liv. Denna underbara dag t.e.x., sitter jag med min hustru och dricker morronkaffet, medan vi titt som tätt får kär påhälsning av våra barn, med respektive. Inte att förglömma vårat barnbarn Norah, som ev. kommer hos oss i morgon. Och ett till som väntar.Frågan jag då automatiskt ställer mig är; vad har jag gjort, för att få det så här bra? Varför fick mina kompisar inte den chansen? Varför? Varför?
Kommentarer
Postat av: vintersaga
Tänkvärd text... så lätt det är att ta allt för givet... viktigt att ta sig tid att stanna upp och tänka efter...se det stora i det lilla.
Trackback
