Roger Lindqvist

Den står i vår uthusboda lutad mot ena väggen, och liksom blänger på mig varje gång jag tittar in. -"Roger, säg mig, är det inte sommar snart?" Om ni inte har lyckats lista ut det, så är det faktiskt min gamla cykel jag pratar om. -"Jag vill att du pumpar mina däck, och förresten cykelkedjan behöver också smörjas." Så där går han på, vareviga gång jag bara gläntar på uthusdörren. Det har gått dithän att vi faktiskt samtalar, jag och min cykel. Och som ni förstått så är han faktiskt less att stå därinne i mörkret till absolut ingen nytta. Nä, häromdagen hotade han med att rymma. När jag så försökte mig på att säga några tröstens ord, så tittade han lite sorgset på mig och utbrast: - "Jag vill ut på sommarvägarna igen, innan jag rostat ihop. Så snälla rara är det inte sommar snart?" Jag klappade honom ömt på sadeln och sa: - "Om du sover några månader till, så ska du se att allt kommer att bli bra." Och med de ömma vackra orden lämnade jag min cykel i den kalla bodan. När jag så tittade förbi i morse, såg han betydligt piggare ut. Han till och med blinkade litegrann med framljuset. Vad glad jag blir när min cykel är harmonisk, det skänker hopp inför den kommande cykelsommaren.

Min cykel fotograferad i sitt rätta element. Sommaren.
"Är det inte sommar snart?" Frågar den mig titt som tätt.