Roger Lindqvist

En lång och stärkande promenad, som nästan blev för lång gjorde jag idag på förmiddan. Robert ringde, han var hos David och Elin med sin snöskoter. Så jag tittade in en stund och fick se deras lilla nyfödda dotter som jag tror ska heta My? Det vackra vädret gjorde att jag inte var alldeles ensam i motionsspåret. Och när jag gått ett tag hörde jag klangen av Hortlaxkyrkans klockor, som ibland sprider en sån ton att den går direkt in i hjärtat. Klockornas ljud förmedlar en slags stämmning av både vemod och glädje.

Lurades litegrann av den slösande solen. Det var inte så varmt som jag först trodde. Faktiskt en aning kyligt. Men vad gör det när man är en riktig viking? Elisabeth ringde för en stund sedan. Den läkare som gjorde operationen berättade att man satt in en titanplatta i axeln. Först efter ett möte med en sjukgymnast kan man bedöma när hon får åka hem. En röntgen skall också göras innan hemfärden. Träning är ett måste, varken för lite eller för mycket enligt läkaren. Värken gör att hon får morfinsprutor, hoppas att den avtar med tiden. Många armbrott tydligen, en av de som satt på en stol i väntrummet i fredagsmorse, var en f.d. chef till mig, han hade liksom många andra snubblat på en isfläck och vips, var armen itu.

Promenaden ackompanjerades av Hortlaxkyrkans klockors klang.
OBS! Gräsmattorna lyser ännu med sin frånvaro. Så denna bild
är icke aktuell. Tyvärr.