Roger Lindqvist

Lektionerna i skolan kunde ibland vara lika torr som den värsta öken. Under de mest ointressantaste lärostunderna, när syret sedan länge tagit slut, och han eller hon därborta vid svarta tavlan talade ett språk som jag inte längre förstod, ja då längtade man sig bort. En bra bit bort, kanske till toppen av Mount Everest, eller vad som helst annat bara inte just där i det tortyrcentrum man befann sig i. D.v.s. lektionssalen. Var det nån av lärarna som inte föll mig i smaken, tog man ut sin hämnd genom att göra en dräpande karikatyr av sin ev. plågoande. Sen så kändes hjärtat betydligt lättare. Jag tror att avbildandet uppfyllde en slags psykologisk funktion som "rättade" till balansen i det hela. När lektionen så äntligen var över, och hjärnan kändes mer eller mindre som ett maskangripet äpple, ja då var det raka vägen ut på skolgården för att hinna andas in så mycket frisk luft så det räckte till hela nästkommande lektion. I slutet av varje termin såg mina böcker ut mer som ett seriemagasin än de läxböcker de var ämnade att vara. Det var ett kluddande sida upp och sida ner. Och jag tror bestämt att jag bidrog till min stackars klassföreståndares allt för tidiga flintskallighet.

I somras när jag gjorde en vindsröjning, fann jag mina gamla skolböcker med alla dessa karikatyrer kvar. Och det väckte så många minnen att jag nästan i ett huj förflyttades tillbaks till min gamla skola i Hortlax. Och än en gång satt jag bakom den välbekanta skolbänken med alla skolböcker i matte, fysik, geografi, OÄ, historia, engelska, svenska bla bla bla bla ..........
och ännu en gång tog jag åter min allra gruvligaste hämnd på magister X  genom att avbilda honom på mitt eget lite bisarra sätt. Och ni ska bara veta, så skönt det kändes.

Ett av många exempel på de karikatyrer jag gjorde när lektionen höll på
att kosta mig förståndet. Denna schangtila teckning gjordes den 18 mars
1973. Tre månader före den efterlängtande examen.
Teckning: Roger Lindqvist 9:e klass Hortlax Central Skola.