Roger Lindqvist

Alla tänker vi ju nån gång på vår egen död. Hur den ska se ut, och kanske det allra viktigaste, vad händer sen? Ibland när min tankar har kretsat åt detta håll, brukar jag uppfyllas av en aldrig sinande inspiration. Det var vad som hände när min far gick bort för snart fyra år sedan. Han som alltid hade funnits så nära, alltid beredd att vara behjälplig i alla de möjliga och omöjliga situationer. Så plötsligt en dag, fanns han inte längre. Och allt det han lämnade kvar var tomhet. Men ur tomheten föds ibland även kreativiteten. Som i bästa fall kan liknas med en rejäl slurk raketbränsle. Ens sinnen skärps, mitt i det ofattbara, en drivkraft frigörs som gör att man till exempel kan fästa sin tankar på ett vitt ark. Och på så sätt kanalisera ut sin sorg och saknad. Åtminstone var det så för mig. Att skriva är som jag tidigare sagt en balsam för själen, och märk väl, inte bara ur psykisk mening, utan även för resten av kroppen, det så kallade: "Fysiska jaget."

-"Helt plötsligt var han borta, han som alltid funnits vid min sida."
Min far John Lindqvist (1923-2005)