Roger Lindqvist

Det jag saknat allra mest sen jag slutade jobba, är mina arbetskamrater. Saknaden var som allra värst den första tiden, men idag har jag vant mig med att inte längre "vara i produktion." Nån gång då och åker jag iväg för att hälsa på, sitta ner en stund, dricka en kopp kaffe och surra bort lite tid. Det känns i allra högsta grad både nyttigt och skönt att göra dessa besök. En av de många som korsat min väg under årens lopp är Naser. Han kom till Sverige - jag tror det var 1989 - och började tillsammans med oss på Landstingets transportcentral, som då fanns ute på Furunäsets Sjukhus. Tyvärr träffas vi inte lika ofta numer. Naser jobbar på annat ställe idag, men visst händer det att vi råkas. Som häromsistens när han kom förbi över ett fika och en kopp kaffe. Mycket har vi avhandlat under åren. Eftersom jag är intresserad av det som händer och sker därute i världen, har stunderna med Naser varit ett gyllene tillfälle att höra hans synpunkter om det som hänt/händer i hans hemland Iran. Vi har pratat politik och religion, jag har frågat och han har svarat och vice versa. Till saken hör att Naser och Tayebes äldsta dotter Mahtab gått i samma klass som våran Daniel. I 13 år jobbade vi tillsammans, först på Furu sen resterande på Öjeby Sjukhem. Naser har också bjudit oss alla på Iranska matspecialitéer. På lastbryggan på Furu har det grillats kebab ska jag be att få omtala. Sen har vi bänkat oss vid köksbordet där Naser har agerat värd. Det bestående intrycket kan endast beskrivas i ett enda ord nämligen: MUMSFILLIBABBA!

Naser Alsafar.

En hälsning från Naser när han hälsade på i sitt gamla hemland.