Roger Lindqvist

En sandöken ute på tomten är det inte alla som har. Men jag har! Sand så långt ögat kan nå. Nu får bara inte hända fler fallolyckor p.g.a. halka. Har slängt ut sand, så pass mycket att grannarna börjar nog undra vad det är jag håller på med. Kanske att nån tror att det blir en jättelik sandlåda till barnbarnet Norah? Ja, kanhända. Men först och främst ligger alla miljontals sandkorn där och väntar på att vara till hjälp, när jag och Bettan skall ut till bilen eller möjligtvis brevlådan. Även om jag sagt till min kära hustru att det är strängeligen förbjudet för hennes del, att ens tänka på att gå de få metrarna för att inhämta posten. Nu var det sagt. Så det så. Hon vaknade inatt av en intensiv och molande värk. Mitt i den mörka norrbottniska natten, gjorde hon sin axelledsträning. Samt tog smärtstillande för att kunna somna om. Höger hand är rejält svullen, trots att hon tränar och åter tränar. Vad vi båda är införstådda med, är att detta kommer att ta en rejäl tid. Tid för Bettan att komma igen på fullt allvar. Det finns inga genvägar i en sån här situation, den som trodde det blir nog bara grymt besviken.