Roger Lindqvist

De kallades för fantasikostymer den där utstyrseln som varje sann dansbandsmusiker hade på sig under det gyllene 1970 talet. Eftersom jag har samma samlariver som en hamster, så har jag faktiskt sparat en hel del plagg. Fast nåt har jag tydligen missat, mina platådojjor från 1976 har gått helt förlorade. O, hemska tanke. Ja, man såg faktiskt ut som den värsta cirkusclown, där man satt med sin hockeyfrilla och stora pilotglasögon på sitt trumpodium, och försökte se vacker ut. Slips har jag aldrig varit så där förtjust i. Men den var oundviklig så det var bara att spela på och se nöjd ut. Bland de sista kläder jag använde var en lilafärgad kavaj, som vi använde i OPUS. Ja, jag har till och med stått öga mot öga med Lotta Hedlund en kväll på NEX Hotell i Gällivare. Hon kom fram till mig, tittade mig djupt in i ögonen samtidigt som hon lät ena handen vila på min lilafärgade kavaj. När jag så frågade vad hon tyckte, vände hon på klacken och gick snabbt därifrån. Kanske att hon var förstummad av min atletiska kropp som fanns därunder den Löfbergslila uppenbarelsen. Eller - hemska tanke - hon kanske gick därifrån för att skratta sig halvt fördärvad i sin loge?

Scenkläder från 1975.

Scenkläder från 1977.

Scenkläder från 1979.

Scenkläder från 1995. En kväll på NEX Hotell i Gällivare, lade
Lotta Hedlund sin hand på min Löfbergslila kavaj. Tittade
mig djupt in i ögonen för att snabbt gå därifrån. Var det en
gest av beundran, eller var det för att kväva ett gapskratt?

Svara mig Lotta, tyckte du inte om min fina kavaj?