Roger Lindqvist

Under de drygt tre veckor som Elisabeth varit sjuk, har en och annan tanke passerat mitt huvud. Den första kvällen var en enda lång otäck mardröm. -"Livshotande!" sa Bettans doktor, det gick kalla rysningar genom min kropp. -"Elisabeth är mycket mycket sjuk!" var nåt som jag ständigt fick höra, och jag tänkte mitt i eländet; när kommer det positiva? En onsdagmorgon klockan halv 5, ringer det på telefonen därhemma. Det var en vänlig men allvarlig sjuksköterska från IVA, som meddelade mig att min fru hade lagts i respirator, och blivit nedsövd. Hemska förfärliga tanke, Bettan som nyss varit härhemma, vi som alldeles nyss (den 11 oktober) kramade om varandra, när vi fick veta att Robban och Jannice fått en liten välskapt kille. Vad skulle nu hända.....? Tänk om.....? Att besöka min hustru på intensivvårdsavdelningen på lasarettets 4:de våning, var nästan som att hoppa framlänges nerför ett stort hårt bergsmassiv. Det var med en knut i magen som jag obligatoriskt ringde på den där dörrklockan, för att snabbt som bara den genast fokusera på sängen där min Elisabeth låg.

En dag lät det en aningen mera positivt, för att nästa vara mera pessimistiskt. Tillvaron kändes som en enda lång ökenvandring, oron förbyttes ibland i en slags eufori, när någon på avdelningen sa något positivt om Bettans tillstånd. Under årens lopp, har jag och Elisabeth varit med om en hel del saker, som tyvärr inte ryms på detta blogginlägg. Vi har kämpat oss genom händelser som svetsat oss samman, och som gjort att vi tillsammans med den övriga familjen fått en sammanhållning som inte går att köpa för pengar. "Ensam är stark!" så lyder ju ett välbekant ordspråk, det är bara det att jag vet av erfarenhet att det inte stämmer. Att ha en kärleksfull relation till varandra, och sina barn, samt även barnbarn, nära och kära, ja, det överskuggar ju allt. Det finns en mening med livet, att leva livet på ett sånt sätt, att alla runt omkring känner sig behövda och älskade. Låter jag flummig? Kanhända att jag gör, men vid 52 år fyllda så tar jag mig friheten att säga dessa ord, och faktiskt också mena det jag säger. Jag har skäl att säga vad jag tycker. I mars 2005 fick jag diagnosen lungcancer. Efter operation på universitetssjukhuset i Umeå, ändrades min diagnos till nåt mycket mera livsingivande, godartad! Men under tre långa vintermånader, levde jag och Bettan (även barnen) i den förvissningen att jag vid 47 års ålder, hade fått en dom som jag kanske inte skulle klara. Under tiden låg min 82 årige far, och kämpade med en livshotande sjukdom. Pappa dog fyra veckor efter min operation. När allt känns så där visset och mörkt, och livet liksom håller sakta men säkert på att rinna bort, då händer det ibland att allt plötsligt bara, ja, nästan sekundsnabbt, bara vänder åt ett annat håll. Det var just precis det som hände med mig. Jag har sedan dess gjort en nära nog 180 gradig vändning. Har börjat leva livet på ett lite annorlunda sätt. För jag vet, att livet vi lever kan ta slut vilken minut som helst. Jag försöker inrätta mig därefter. Och jag tycker personligen att jag är en annan sorts människa idag, efter "prövningen". Om jag nu är det, ja, det får väl andra bedöma, men nåt har hänt, något väldigt positivt.


Elisabeth mår faktiskt ganska så bra nu. Hon äter bra, hon har fina värden, lungorna ser också fina ut, och idag har hon tillsammans med sjukgymnasten börjat ta sina allra första steg sedan den 27 oktober. En sak vet jag med bestämdhet, efter det som hänt; "Ensam är inte alltid starkast!" Så det så! Sen vill jag passa på att tacka alla som på olika sätt hört av sig under denna tid. Ingen nämnd och heller ingen glömd. Tack ni alla därute! Ni har alla fått en plats i mitt hjärta.