Roger Lindqvist

Så har vi då tänt det första adventsljuset. Och även om vi gjort det så många gånger tidigare, känns det lite extra speciellt den här gången. Varför det då? Jo, av den anledningen att Elisabeth är med, efter sin långa sjukhusvistelse. Ett ljus sprider som bekant värme och trivsel. Men tänk om man inte kunde ha nöjet att få dela det med nån man tycker riktigt mycket om. Ja, då vore kanske livet inte värt att leva. Det är i alla fall min filosofi. Hörde att Jennie, Norah och Ante skulle klä sin gran. Och då går tankarna osökt till den tid i livet när våra barn var små, och julen stod för dörren. Var det nåt vi gjorde, så var det att tillsammans klä den gran som jag kommit hemsläpande med. Alltmedan granen fylldes av diverse pynt, så spelades julmusik på vår gamla grammofon. Och man får väl hoppas att när barnbarnen Norah och Max blir lite större, så kan de återuppta sina respektive pappors syssla som de en gång gjorde härhemma. Och hörrni - ha en alldeles trevlig 1:a advent alla ni därute!