Snöfall
Adventsstjärnan hänger i fönstret, på bordet står fyra ljus prydligt uppställda, varav ett nästan till hälften uppbrunnet. Utanför vårt köksfönster breder vintern ut sig så sakteliga. Just i detta nu faller snöflingorna från den stålgrå himlen, och lägger sig som ett vitt bomullstäcke över vår tomt. Detta om något väcker den julstämmning som vi så väl behöver. Idag har vi Norah och hennes pappa på besök. Och medan barnbarnet sover så tryggt i sin vagn, sitter hennes farfar (som alltid) vid sin dator. Farmor Elisabeth har totalt struntat i den rullator som står så fint parkerad i sovrummet. Och när jag lite försynt frågar henne varför....så svarar hon: -"Jag behöver den inte!". Är det något som kännetecknar min kära hustru så är det envishet. Inte sagt i negativ mening, utan snarare tvärt om. För att ta sig fram genom livets ibland många vedermödor, så kan det vara på sin plats att äga ett visst mått av envishet. Pappa Andreas tog sin bil för att åka en sväng till Janne Nordlund. Ante och David har hand om snöröjningen här i Hortlax under vintern. Så det stundar bråda dagar för herrarna Lindqvist/Johansson. Båda är ju också småbarnsföräldrar, med allt vad detta innebär av sena nätter och tidiga morgnar.
Ja, det händer ibland att man tänker tillbaks när vi var i samma situation. Tror inte man skulle gå i land med detta idag. Men var sak har ju sin tid. När hjulen rullade på som allra mest, jobbade vi båda. Tre barn kom under åren 1982, 1984 o 1987. En härlig tid, men också faktiskt ganska så hektisk. Mitt i allt detta så byggde vi hus 1987. Jag spelade nästan varje helg, samt jobbade på Furu under veckorna, samt var också i tjänst var 4:e helg. Ibland krockade spelningen med helgarbetet. Den enda sömn jag fick var i orkesterbussen på väg hem efter någon spelning. Elisabeth var hemma med barnen, och gjorde ett fantastiskt jobb. Ja, jag blir trött bara när jag tänker tillbaks. Men nu ser tillvaron helt annorlunda ut. Det är mycket som förändrats, till det bättre. Och idag när jag ser på våra två barnbarn, samt de nära och kära, så tackar jag högre makter för att alla pusselbitar liksom fallit på plats.
