Roger Lindqvist

Som ännu ett litet inägg i den lilla debatt som pågått angående inlägget om etik och moral, väljer jag att publicera denna dikt återigen. Att skriva, ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Orden kan få mig att sväva ut på små vita moln, och när inspirationen intar mitt hela väsen, är det som om ett stort lyckorus genomsyrar min kropp. Ibland föds historier och berättelser, mitt på Piteås gator och torg, eller i duschen en tidig morgon. Det fanns en tid i mitt liv, när jag tyckte att det var nära nog besvärande av att ha denna längtan efter att skriva och illustrera. En riktig man, ska ju bygga hus, spotta snus och byta motorer i sin bil i parti och minut. Det tog mig många år att acceptera mig själv som den person jag var. Och då menar jag mina intressen som jag hade. Ja, jag var nog en liten "nörd" där jag satt bakom mina buntar av böcker och tidningar, samtidigt som jag ritade teckningar eller satt bakom mitt älskade trumset uppe på vår vind därhemma. I tio-årsåldern, recenserade jag alla filmer som visades på TV:n. Och dessa recensioner har jag kvar än i denna dag.

Så förändrades livet ganska så brutalt när min fru blev allvarligt sjuk i början av 90-talet. Jag satt plötsligt hemma i vårt nybyggda hus med våra tre barn, ensam. Då kände jag att jag behövde uttrycka mig. Resultatet blev dikter i lokaltidningen. Det hände också att någar av mina alster tonsattes och lästes i radion av en skådespelare från Härnösand. När en av mina arbetskamrater sa att han hört mitt namn nämnas i radion, ville jag inte allas kännas vi det. För som sagt, en "riktig" man bygger, spottar sitt snus, byter motorer, hugger ved på sitt stora skogsskifte - en "riktig" man skriver inte om känslor, och uttrycker sig i poesiform.

2005 blev jag allvarligt sjuk. Lungcancer, sa man på det sjukhus som jag besökte i Piteå.  Cancer, sa man även på det stora väldiga Sunderby sjukhuset där jag låg inlagd för min "trasiga" lunga. Cancer sa den kirurg som jag fick ett snabbt samtal med på thoraxkliniken i Umeå, en mycket mörk dag i kalla mars.  Cancer sa den norske kirurg, dagen före min lungoperation. I sammanhanget vill jag även berätta, att dagarna innan jag åkte till Umeå, satt jag med mitt kollegieblock på soffan härhemma, febrig och hostande. Även i den djupa stundens allvar, tyckte jag att det var viktigt att uttrycka vad jag kände. Under min sjukdomstid, skrev jag så en berättelse som senare publicerades i Piteå Tidningen. Orden som jag satta på pränt, "bar mig" över den stora djupa avgrund som jag fruktade. Det skrivna ordets makt, hade en sådan undergörande inverkan på min sjukdom att jag blev glad som ett litet barn varje gång inspirationen kom. Det var ett "Halleluja-moment".

Idag skäms jag inte för mitt skrivande. Och kommer heller aldrig någonsin mer att göra det. Man mognar ju med åren som bekant. Det finns så mycket som vi människor måste utstå. Och i stunden prövas ju vi människor. Svårigheter är till för att övervinnas. Och när man övervunnit en prövning, kommer alltid också något gott ur det förfärliga och hemska. Att skriva har blivit ett sätt att leva. En konstnär använder sin palett för att fylla sin vita duk med vackra färger. En skribent, författare, använder sin penna för att måla sin ord på sitt papper. "Pennan är mäktigare än svärdet", lyder ju ordspråket, och visst, det kan jag absolut skriva under på. För det är helt enkelt underbart att skriva ner sina tankar, det är en sorts utmaning varje gång det sker. Och den formen av utmaning, ska jag ägna mig åt så länge jag andas.

ROGER.


Piteå Tidningen den 14 april 2008.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------